Reflektioner om URF

Årets stora reggaefest i Sverige är över. Det har nu gått fem dagar sedan musiken på Kap i Uppsala tysnade. Några reflektioner om URF 2009:

1. Det var färre artister. Nu minns jag inte exakta siffrorna men antalet artister minskade med närmare 20 i år. Stora skillnaden var att tältscenen inte användes förrän sent torsdag kväll.
2. Det var färre utländska artister. Satsning på svensk reggae kallade arrangören det. Jag tror det var en ekonomisk lösning att skippa ett stort antal utländska akter för att få det att gå runt. Ekonomin har varit akilleshälen, år efter år.
3. Polisen testade ännu fler. Trots att det enligt polisen själv var färre poliser på plats så testades fler för ringa narkotikabrott och fler misstänks för innehav. Inte för att jag vet vad det har med reggae att göra, men man måste prata droger när man pratar reggae, har jag förstått...
4. Det var färre besökare. Enligt arrangören kom årets besökssiffror inte ens upp i 2008 års. Då spöregnade det i princip i tre dagar, i år var det solsken. Varför uteblev så många besökare jämfört med rekordåret 2007 som också bjöd på fint väder? Jag tror att punkt 1,2 och 3 var orsaken.
5. Har festivalen nått sin kulmen? Jag hoppas inte det. Nästa år kommer campingen att kunna läggas utanför festivalområdet igen, man kommer kunna ha det stora tältet igen och kanske kan det leda till fler artister igen. Om arrangören så vill och har råd...
6. Måtte inte 2010 bli sista året! Jag håller alla tummar för att det blir en återkommande festival. Jag som dessutom bor i Uppsala älskar verkligen att kunna se utländska storstjärnor, blandat med artister från förr, blandat med det bästa ur svenska reggaescenen.