Dag Vag som det ska va

Hur bra idé är det egentligen att ge sig ut på en turné som baseras på att man ska spela en platta från början till slut? Den frågan ställde jag mig när nyheten släpptes och jag ställde frågan innan lördagens konsert med Dag Vag. Svaret är att det är en kul idé som inte riktigt går i hamn.

Dag Vag gjorde sitt tredje stopp på Scenbuddism-turnén i Uppsala. Stockholmarna och Peking-borna fick sitt under torsdagen och fredagen. Och som utlovat handlade hela första akten om Scenbuddism-skivan från 1979. Från inledande spåret Dimma till avslutningen Tokna & Galna tog sig bandet genom skivans kvaliteter och brister. Att döma av publikreaktionerna var inte idén särskilt god att spela Scenbuddism från A till Ö. Av låtkvaliteten att döma funkade långt ifrån allt. Väl spelat men inte intressant hela vägen. Det kändes lite ljumt. Plus för Tjockhult (en av få renodlade reggaelåtar på plattan), Fattiga & Rika och Mot Solen.

Efter de tio Scenbuddismspåren så tog bandet en paus. Inte som brukligt att man går av scen och blir inropade. Nej, här var det paus på 15-20 minuter. Sedan började det hända grejer. Efter pausen plockade bandet fram den högkvalitativa låtarsenalen. Vi fick två undanskymda rariteter (Hej Schweiz och Anita Lindbloms Sånt är livet), vi fick Bullen i en rockig version, vi fick Ronny du är rå med Beno Zeno på sång istället för som brukligt Stig Vig, vi fick ordentligt med gitarrsolon i Låt det komma ut där både kompgitarrist Beno Zeno och bandets nytillskott, sologitarristen Teka Pukk, bjöd till. Vi fick till och med ett hihatsolo av Tage Dirty. En klar höjning av stämning och kvalitet i andra akten. Höjdpunkten var Vagördudå (Atomsviten).

Så var det dags för inrop. Och då blev det vassa IID i en skön version, Du får aldrig nog i en ordentligt omarbetad version och avslutningsvis Trycké é för mycket.

Men tro inte att konserten var slut med det. Nä, det blev ytterligare en inropning. Efter att Stig Vig begärt upp mer vatten på scen och en man i publiken erbjudit sin öl som tack för att de kommit in en gång till, så bjöds det på Min Tunna, Flyger och Snorbloos.

Det var sannerligen den längsta spelning jag varit på. Inklusive pausen så höll Dag Vag på i närmare tre timmar. Men så länge spelningen inte klingar av utan snarare ökar i kvalitet, publikkontakt och publikrespons så gör det inget. Både min kompis och er recensent har ömma fötter, trött rygg och konstaterade att vi sällan eller aldrig hört så många gitarrsolon på någon slags reggaespelning.

Betyget på Scenbuddism-delen blir en trea. Betyget på akt två en fyra och extranumren får också en fyra. Sammanlagt slutbetyg: fyra.