Pop goes reggae: Thore Skogman

Han flörtade minsann med reggaen, Thore Skogman. Mannen som gett gluggen och den blågul-rutiga kostymen ett ansikte gästade två artister och båda gångerna hade Dag Vag ett finger med i spelet. Första gången var just ihop med Dag Vag på Popitop. Samarbetet resulterade i en hit för båda två, 1981. Det är inte på något sätt en reggaeversion, men ändock.

Det andra samarbetet gjorde Thore ihop med Apopocalyps 1993. Jag hörde ett personporträtt av Thore i P4 som repriserades i samband med hans bortgång. Döm om min förvåning när Fröken Fräken dök upp i baktaktsversion. Det lät väldigt mycket Dag Vag om det, så jag kontaktade DV. Mycket riktigt, Stig Vig hade producerat men Borlängebandet Apopocalyps spelade ihop med Thore. Det blev två låtar av samarbetet, 80-talet De' Va' Tider De' och Fröken Fräken. Det är mer kul än jättebra.

Så, här får du ett klipp med Thore Skogman, Dag Vag och Gyllene Tider(!) på samma scen, från TV-programmet Måndagsbörsen, 1981. De sjunger Popitop. Du får också lyssna på Fröken Fräken, tyvärr hittar jag ingen video till den och förmodligen spelades det aldrig in någon.

90-talet, 90-talet

Vad kunde gå snett, vad kunde gå galet? Svensk reggae firade relativt stora kommersiella framgångar med singlar och album av Papa Dee och OK Fred av Chilly White & Kenny Peach. Men hur lät 90-talet egentligen?

Papa Dees första platta Lettin' Off Steam (1990) innehåller några grymma spår men skivan är ojämn. Hans andra platta, One Step Ahead (1993) innehåller nästan ingen reggae alls, Original Master (1994) och The Journey (1996) lider av samma kommersiella sökande efter framgång som leder honom allt längre bort från den bra reggae/raggamuffin han är kapabel att göra. Det är först med skivan Island Rock (1998) som han hittar tillbaka till reggaen på några bra spår, framför allt titelspåret.

Chilly White & Kenny Peach. Duon man snudd på kan kalla för ett one hit wonder, ett av få inom svensk reggae. Låten OK Fred känner ni alla igen (en cover, för övrigt). Plattan Honkies Pon The Case (1993) är inte mycket att hänga i julgranen. Det var först i slutet på 90-talet som Kent "Chilly" hittade rätt igen, nu med Leafy. Deras stora genombrott kom något år senare.

Kalle Baahs 90-tal har jag mycket svårt för. Här grundades min negativa inställning till bandet, och den har varit svår att tvätta bort. När jag hör Natural (1992) med medföljande singlar är det inte mycket som går in i mitt hjärta. Det känns plastigt och osvängigt, som både Chilly White, Papa Dee i mångt och mycket gjorde då. Häng mig inte för högt, Baah-fans. ;)

Vad var då bra på 90-talet? Jag ska ge er några band och titlar att lyssna på. Tribe Vibes från Växjö var ett band jag inte greppade hur bra de var när jag gick gymnasiet i Växjö på 90-talet, trots att min polare jobbade på Teaterkällarns västindiska klubb där Tribe Vibes hängde. Det jag i efterhand har kunnat höra av bandet är deras album M (1996) och lite singlar. Ni ska absolut lyssna in er på singeln Roots (1991) med tillhörande dubbaksida. Det är jävligt bra roots/dub.

Apopocalyps var ojämna men en skiva som är lyssningsvärd är deras liveskiva One More (1996), bäst är deras version av Specials Ghost Town.

Liberator och USCB Allstars. Ska från Malmö och Göteborg, grymt sväng, duktiga musiker. Lyssna på This Is Liberator (1996) och Moodswing EP (1999) med USCB Allstars.

Till sist Peps och Sveriges tveklöst mest spelade reggaelåt, Oh Boy! Låten finns med på skivan Spelar för livet (1992). Det är som vanligt spretigt och inte renodlat reggae, men början av skivan är grymt bra och rootig reggae. Titellåten, Nu och då, Tuff tid och Oh Boy är svårt att toppa.

Jag väljer att bildsätta mitt 90-tal med Oh Boy, ett klipp från TV-programmet Popitopp med Johanna Westman som programledare. Var inte alla vi killar lite kära i henne, förresten? Peps gästade tydligen studion och planterade blommor(!). Man vill ju se mer än det här, men vi får hålla till godo med 1 minut och 28 sekunder Oh Boy!

Apopocalyps - Ghost town

Kommer ni ihåg Gunga? Stor radiohit 1992 med Borlängebandet Apopocalyps. Lite väl radioflörtigt i min smak men en trevlig låt. Så gjorde jag lite research och hittade en suverän skiva med bandet (som nu bara kallar sig Apopo), och det är en liveplatta. Vem har ett finger med om inte Internal Dread. Ghost town är alltså en cover på The Specials. Det är en skön version och mot slutet så dubbar Internal Dread till det.

Om ni vill bli på bra humör av skön reggae, soca, calypso och andra västindiska rytmer blandat med svenskt gung så ska ni försöka få tag på skivan One More (1996). En bortglömd pärla i svensk reggaehistoria, om ni frågar mig.
Enligt sångaren Benny Astors blogg är en comeback på väg just nu! Ny singel har tydligen precis släppts.