I höstas firade han 30 år med sitt band och det finns knappt ett reggaefan i Sverige som inte någon gång sett Kalle Baah spela. Han spelar in flera av de största reggaeartisterna i studion i Skärblacka, har varit ljudtekniker åt Svenska Akademien när de spelar live, bland mycket annat. Janne Karlsson är mannen i blickfånget, han som sitter vid trummorna men som nu kliver fram i rampljuset. Det blir en intervju om Skärblacka, Radio Luxemburg, 90-talet och Red Hut-studion.
Allting började i Skärblacka när du var tonåring. Hur lärde du känna de andra i Kalle Baah?
- Jag, Pelle Johansson (sångare och gitarrist) och Jocke Salinder (basist) gick i samma skolklass och vi bestämde att vi skulle bilda ett band. Det gjorde vi, och genom pop-, punk- och rockmusiken blev det slutligen något som kunde liknas vid reggae.
Vilka sneglade ni på i början, vilka ville ni låta som?
- Vi försökte väl härma den musik som gick att få tag på den tiden i Norrköping/Skärblacka. Det var uteslutande vinyl-LP, singlar fanns inte att få tag på. Det blev Bob Marley, Culture och Gladiators typ. Sveriges Radio spelade aldrig reggae fram tills Tomas Gyllings program Radio Västindien kom till världen.
På tal om radio, vad har låten She's gone med Bob Marley betytt för dig?
- Jag var 14 år och lyssnade ofta på Radio Luxemburg på nätterna hemma i pojkrummet, och där dök den upp en natt. Radio Luxemburg lirade bra musik hela nätterna och störde säkert min skolgång, men jag kunde bara inte stänga av radion. She's gone var öppningen in i reggaen för mig. Jag kollade vem som lirade låten och fann då Bob Marley and The Wailers, Så den har förstås betytt väldigt mycket för mig.
Kalle Baah har hållit på i 30 år, släppt fyra album, ett stort antal singlar och en samlingsskiva. Enligt Janne Karlsson har bandet lyckats sälja 50 000 skivor utan att satsa en krona på marknadsföring. Men vilka faser har bandet gått igenom?
- Vi har haft en ständig fasförskjutning. Från den svenska rootsfasen till den poppigare engelska fasen och tillbaka till den svenska igen.
För mig känns ert 90-tal som er musikaliskt svagaste period. Vad säger du om ert 90-tal, med perspektiv på det?
- När Natural-plattan var klar 1992 var det givetvis helt ute med engelska texter så inga seriösa skivbolag nappade. Vi bestämde oss då att ge ut den på eget bolag, och så blev det. Vi tryckte 1 000 vinyler och som komplement motvilligt 500 CD:er, som då var en ny "fluga" och som inte kommit för att stanna, sa profeterna. LP:erna finns fortfarande kvar i källaren, dock inga CD, berättar Janne.
- You are my angel och Ugly girls från Natural spelades flitigt både i lokal- och reklamradio och även i riksradion. Vi medverkade också i några TV-program. På den tiden spelade reklamradion precis vad de kände för, och det gynnade oss oerhört. Vi blev kända i alla möjliga städer och orter och kunde därför också utvidga vårt livespelande. Vi gjorde även albumet Soon come 1995 som vi spelade in i Tuff Gong-studion i Kingston. Personligen tycker jag upplevelsen av att spela in på Jamaica var oerhört mycket starkare än resultatet. Vi gjorde även några spelningar på ön och blev väldigt väl mottagna av den inhemska publiken.
- För att återgå till det du kallar svagaste Baah-perioden så var det Natural som skapade det intresse som fortfarande finns. Jag kan också upplysa om att den första plattan Blacka Rasta (1985) tills dess
bara sålt ungefär 1 000 exemplar. Den tog fart långt efter att Natural kommit ut.
Ni firade som sagt 30 år i höstas med en utsåld jubileumsspelning i Norrköping. När får vi utanför Norrköping se er fira med spelningar?
- Vi kommer inte att kunna göra någon så omfattande spelning som vi gjorde i Norrköping. Vi hade i stort sett alla medlemmar där som varit med i Baah genom åren. Det var en skitkul spelning måste jag dock tillägga. En väldigt skön känsla att spela med någon man inte träffat på 22 år.
Nu släpper vi Kalle Baah. Red Hut-studion, berätta bakgrunden till studion.
- Det är vår gemensamma studio, men det är väl jag som mest tillbringar tid där. Vi hittade ett gammalt hus som vi gjorde om till replokal/studio.
Flera av Sveriges större reggaeakter som Kapten Röd och Governor Andy spelar in hos dig. Vad är det som gör att Red Hut lockar?
- Det är en skön och avslappnad känsla i huset och jag tror att det kan vara skönt att komma från storstan en stund. Som bonus låter det jävligt bra i studion också, om man får säga det själv!
Vad är det som gör att du efter 30 år fortfarande intresserar dig för reggaen?
- Kärleken till reggaemusik är fortfarande drivkrafen. Nu som då.
Spelar du någonsin någon annan musikstil?
- Väldigt sällan numera. Jag var med i ett Clash-coverband för några år sedan och även i ett countrypunkband som hette Nashville Neurotics för 15 år sedan.
Jag måste avsluta med Skärblacka. Vad är det som gett Skärblacka ett skimmer i reggaesammanhang?
- Det har funnits extremt många reggaeband i Skärblacka genom åren med tanke på att det är en så liten ort. Musikföreningen Blacka Musik har ju spelat en stor roll . Som mest tror jag det fanns 13 reggaeband igång samtidigt. Vi har även haft reggaefestivaler sedan 1981 i Skärblacka. Internationella band och artister som Israel Vibration, Culture, Freddie McGregor, Michael Rose, Bob Andy och Macka B har varit på besök och de flesta svenska storheterna har givetvis också varit här, listan skulle bli lång. De sista åren har det varit över 2 000 personer i publiken. Intresset är stort och det verkar bara bli större.
Skiva 9 av 11 i genomgången av 00-talets bästa skivor, Governor Andy: Som Salomos sång.
