Skön röst bär fram Caribinghi

Caribinghi har som värsta Robyn spottat ur sig två skivor/mixtape på kort tid. Bloggen fokuserar på skivan Di Gideon Walk. För att vara skivdebutant kommer Caribinghi med en stabil skiva. Det är framför allt hans sång som gör skivan. Real Strong As I står ut bland låtmaterialet. Det är en av de här låtarna som kommer värma upp hösten. Han har en behaglig, tonsäker sång att lyssna på. Personligen har jag svårt för ganja-propagandan i reggaen. Den sköna rytmen som Blaze It bygger på förstörs av drogsnacket. Kan ni tänka er att man kan gilla reggae utan att gilla drogerna? Sån är jag.

Den ska/rocksteady-smakande One More Chance Girl är bra. Den långsamma rootsen Be My Queen är också riktigt bra. Efter den starka öppningen, första halvan av skivan, tappar jag intresset. Det är en sämre andra halva, någon enstaka låt undantaget. Som med alla skivor nuförtiden kan man enkelt plocka ut sina favoritspår och plugga dem hårdare än de andra, lite svagare låtarna. Mina spelare i dator och mobil kör Real Strong As I om och om igen. Be My Queen ligger inte långt efter.

Bilda er egen åsikt om Caribinghi Di Gideon Walk. Skivan är släppt gratis på nätet. Gillar ni den extra mycket kan ni ge mixtapet Di Gideon Mix Vol. 1 en chans också.

Bästa spår: Real Strong As I och Be My Queen.

Desert Rose blandar och ger

Bandet Desert Rose släppte i början av juli sitt debutalbum, Enter the Apes, gratis på nätet. Det är en blandning av hiphop och reggae som gäller här. Vid första lyssningarna lät det hiphop om det mesta medan reggaen stod tillbaka något. Men sedan tog reggaen över och jag tyckte mig höra reggae överallt i de åtta apspåren. Den där låten som bloggen gillade förra hösten, Sweet Desert Rose, öppnar här. Flöjtslingan är fortfarande lika smittsam som när låten var ny. Nästa singelsläpp var Runnin'. Den har inte baktakten, men reggaekänslan finns där. En crossoverlåt i upptempo.

Helt klart tänker bandet och jag lika när det gäller vilka låtar som har högst kvalitet. Nästa låt som gillas är Unity där Flex och Mango gästar. Låten har fått speltid på P3 nyligen, i P3 Labs.

Sammanfattningsvis, russinen ur kakan smakar gott. Det är några låtar som jag hoppar över efter några lyssningar. Sedan skivan släpptes så har bandet hunnit med ytterligare en låt som ska medverka på husproducenten Leontins kommande mixtape. Vi slänger med en recension av den också. Bloggen har fått en exklusiv förhandslyssning på den. Inna Mi Yard är en skön, långsam låt. Den har minsann fått en släng av melodica också. Den här hade jag gärna hört på albumet. Den ligger med där i toppen av Desert Rose låtar.

Bästa spår: Sweet Desert Rose och bonusen Inna Mi Yard.

Kan inte undgå Absolute

För någon vecka sedan släpptes en uppföljare på folkhemsklassikern Absolute Reggae. Nu har skivbolaget samlat en treskivors-box med lättuggad reggae. Men efter att ha läst igenom låtlistan måste jag ändå säga att de har breddat sig mot de tidigare släppen. Nu finns artister som Gentleman, Lutan Fyah, Desmond Dekker och Black Uhuru med bland de mer kommersiellt kända, gamla hitsen med Bill Lovelady och Maxi Priest.

Nu finns också ett större antal svenska artister med. Två låtar från Million Stylez nya platta(!) har kommit med. Dr Alban, Peps Persson, Chilly White & Kenny Peach, Robyn, Ace of Base och Papa Dee finns också representerade.

Vem skivan är till för? Det är nog samma publik som tidigare Absolute-samlingar, svennebanan som behöver upptäcka reggaen. Nu får de i alla fall chansen att höra riktigt bra reggae uppblandad med plastmusiken.

Mobster ger oss ska för sommaren

Några säger Ingen sommar utan reggae. För mig är det ingen sommar utan ska och rocksteady. Det är som att skamusiken slår an en nerv i mig just när solen skiner. Om jag ska se ett mönster i mitt lyssnande så är det framför allt roots och dub nio månader om året, men på sommaren smyger ska, rocksteady och dancehall in mer och mer. Det gynnar alltså ska-veteranerna i Mobster att skivan Rough & ready släpptes i juni.

I mitt tycke börjar skivan trevande med titellåten. Redan på andra spåret tar det sig med lite långsammare Rocksteady in the Jungle och den 2-tone-inspirerade Riot Tonight. Det smyger sig in några rootsigare låtar också, men det är när de gör 2-tone som Mobster är bäst.

Mobster är ett band som består av medlemmar från till exempel Kung Kodum och The Skalatones och har funnits i drygt tio år i olika upplagor. Rough & Ready är deras andra platta.

Ärligt talat känns produktionen ibland lite 1990-tal, kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som framkallar känslan. Trots det är det en bitvis riktigt svängig mix av jamaica-ska, 2-tone-ska och andra influenser som Mobster bjuder på.

Bästa spår: Riot Tonight och Rocksteady in the Jungle

Recensioners betydelse

Liondub senaste skiva Connected har tagits emot fin inte bara av Svenska Reggaebloggen utan även av landets press. Bloggen har läst åtminstone fyra-fem recensioner som är mer eller mindre hyllande av bandet, produktionen och skivan. Men vad har recensionen för betydelse för artisten? Svenska Reggaebloggen mejlade till bandet och kapellmästare Lennart Wastesson svarade på frågorna.

Skivan Connected har tagits emot fint av många tidningar. Har det märkts på något sätt? Jag tänker på konsertbesök, hemsidesbesök, skivförsäljning etc.

- Vad gäller konsertbesök och antal besökare har vi nog inte sett så mycket av det ännu. Det vi märker när vi är ute och spelar är att folk i publiken kommer fram efteråt och säger att de verkligen gillar vår nya skiva. Det innebär ju att de har hört Connected innan konserten. Jag får en känsla av att vi har fler besök på hemsida, Myspace och Facebook än tidigare, men jag har ingen exakt statistik på det. Det är bara min maggropskänsla som talar. Vi har inte fått någon avräkning ännu gällande skivförsäljning.

Hur viktigt är det för er att få bra recensioner?

- Som band är det mycket viktigt att få bra recensioner. Det stärker självförtroendet och man har fått ett utlåtande från någon som inte är ens närmaste vän eller involverad i skivan eller konserten. Helst av allt vill man ju få lysande recensioner, men för mig känns det viktigaste att den som skriver är påläst och ger både läsaren och de som gjort skivan/konserten en bra helhetsbild. Ett extra plus i kanten får den recensent som kan genren, stilen och i Liondubs fall kan referera till mer exakt vilken stil vi har, vilka andra artister vi lyssnat på, hur våra tidigare skivor har låtit och så vidare.

Hur mycket läser du recensioner, som artist och låtskrivare?

- Jag har alltid läst recensioner av det jag har gjort. Jag är ingen som letar som en galning på nätet. Det är oftast någon annan i min närhet som tipsar mig på vad som skrivits och då går jag in och läser.

- Just för Connected känns det extra roligt att få bra recensioner för det har verkligen varit ett jättearbete med att välja ut låtar, göra förproduktioner, testinspelningar, skrivit om arrangemang, tagit bort låtar, skrivit helt nya låtar, ändrat tempon och stil. När vi var klara med inspelningen i Rub-a-dub var jag helt slut. Det kändes som om jag hade gjort allt så bra som jag som kapellmästare någonsin kunde från min sida. Det samma gäller för alla övriga i bandet. Vi spände strängarna till det yttersta på mycket koncentrerad och kort tid i studion. Jag tror att bästa resultat kan nås om man har lite begränsningar och press på sig. Känslan blir: "Nu eller aldrig" och inte "jag kan ta om det där solot eller den där insatsen en annan dag". Risken finns att inspelningen aldrig blir riktigt klar för det är alltid något som kan tas om och ändras, säger Lennart Wastesson och fortsätter:

- Internal Dread och jag har arbetat en hel del ihop i studion och vi är ganska lika på den här punkten. Det gäller alltid att försöka fånga nuet. Första tagningar är oftast de bästa. Efter tio tagningar har oftast det spontana och direkta polerats bort. Man tänker mer och lyssnar plötsligt på ett annat sätt. För ett band som Liondub tror jag det är oerhört viktigt att fånga stämningen och samspelet i bandet. Har man någon som Internal Dread bakom mixerbordet görs det bäst utan metronomer, click-tracks och att vi spelar tillsammans precis som vi gör när vi gör spelningar. Då gäller det att fånga nuet och göra sitt bästa. Connected är precis som alla gamla inspelningar gjordes. Man spelar tillsammans och presterar sitt yttersta.

- Jag var också riktigt nervös innan jag hörde de första mixarna. Sedan blev jag lugn. Nästa steg var att jag satte igång med att tänka ut låtordning på skivan och höra om någon låt inte höll måttet när alla låtarna var färdigmixade. Det är en lång process när lyssnande sker i köket, bilen, Ipod och i min hemmastudio. När slutresultatet är klart och man har skivan i sin hand gör man så klart jämförelser med andra skivor jag har gjort tidigare, andra plattor jag gillar och försöker sätta in den i ett större sammanhang. När jag lyssnar på Connected känner jag att jag hela tiden varit stolt och känner att vi gjort en skiva som kommer att stå sig över tiden. När sedan recensioner kommer från olika delar av Sverige med bara positiv kritik är det självklart ett kvitto och stoltheten växer ytterligare någon centimeter.

Vad är på gång annars sommaren 2010? Några spännande spelningar? Inspelningar i studio? Låtskrivande?

- För Liondubs räkning är det antal festivaler och spelningar under sommaren. Vi är bland annat bokade på Sthlm Reggae Fest sista helgen i augusti och det känns extra roligt eftersom det är det sista som händer med Mosebacke innan det byter ägare och stänger för ett halvår. Jag har haft fantastiska spelningar på Mosebacke så det ligger mig varmt om hjärtat, avslutar Lennart Wastesson.

Jobalites - årets överraskning

Det är ett gäng mycket kompetenta musiker som bestämt sig för att släppa en skiva i namnet Jobalites. De har gjort covers på sig själva, på låtar de gjort i andra konstellationer. I original är musiken gjord av Oddjob, Nacka Forum, Kullrusk, Jonas Kullhammar Quartet och Goran Kajfes m fl. Nu är det baktakt, ska, rocksteady och bitvis dub som spelas av de annars jazzbevandrade musikerna.

Jobalites instrumentala reggaeplatta tog sex timmar att spela in men tre år att ge ut. "Ibland tar det tid", konstaterade Goran Kajfes när jag frågade honom om den på ett sätt sena utgivningen. Nu till hur det verkligen låter.

Jag blir spontant glad av deras jazz-ska, jazz-rocksteady. Mest för att det är ett sound och en typ av platta som känns unik i Sverige. Jag kan inte minnas att det förr släppts en instrumental jazz-ska-skiva i landet. Favoriter på skivan är tredjespåret Lim (som går att höras på bandets Myspace-sida), som har en skönt släpig blåssektion (framför allt en behaglig saxofonmelodi), en smittsam basgång och en dubbig produktion. En annan favoritlåt är spår två Hard Shit Luxury med sitt litet skeva piano, återigen med en saxofon och basgång som sätter sig. Futi, med klassiska ska-train-ljud och istället en dominerande trumpet är också mycket bra.

Min känsla när jag lyssnar på skivan är att den har en bra start men att den tappar lite på slutet, så generellt sett är de första åtta-tio spåren bättre än slutet. Skivan är sexton spår lång.

I en tid när jag lyssnar på tre plattor parallellt för recension så kan man upptäcka vartåt öronen styr mest, och i konkurrens med Million Stylez nya roots, Helt Offs klassiska roots och Jobalites jazziga ska, så hakar mina öron sig fast vid den instrumentala, ibland stundtals skeva ljudbilden och den väldigt välspelade musiken. Det är skönt när man hör musiker som uppenbart kan sina instrument, ingen jämförelse med Million Stylez eller Helt Off, utan bara ett konstaterande. Det är kul med välspelad musik. Dessutom hävdar bandet att allt som är med på plattan är gjort i första tagningen. Måste plussa för det snygga skivomslaget också.

Jobalites självbetitlade debut, och förmodligen enda skiva, kommer snurra mycket hos Prince Herring. Den gör sig bra till svala, eller heta, sommarkvällar på balkongen, i den bärbara musikspelaren på joggingturen, eller egentligen var som. Skönt när man upptäcker helt oväntade favoriter, som dyker ner i ens hörselgångar.

Mer svängrum på Marknadens Soldat

Det här är en rätt svår recension att skriva. I mina öron har visserligen Helt Off utvecklats till ett mindre monotont låtande band, men det känns som vi hört det här förut. Å andra sidan ska ni veta att Helt Off stått oerhört högt på min lista över svenska reggaeakter. Hur hänger detta ihop? Jag ska försöka förklara mig.

Skivorna Helt Off (2004) och I Huset (2006) har nästan spelats sönder i det Herringska hemmet. Jag trodde på allvar inte på snacket om att det skulle komma en skiva till. När Chords senaste soloplatta, Things We Do For Things (2008), var ny och där reggaen letade sig in på några enstaka spår, så var jag övertygad om att det var slut på Helt Off. Jag hade inga uppgifter åt det hållet, utan det var min känsla. Det är så skönt när man har fel, i varje fall ibland.

Helt Offs två första plattor rör sig inom en ganska smal sfär av gammal, go' roots reggae. Det låter mycket bra om det, men det kan kännas som det låter rätt likt, från spår till spår. Nu, fyra år senare, tas svängarna ut något mer. Det känns något mer organiskt, inte lika stöpt. Det jag noterar som kittlar mig är framför allt falsettkörerna som hörs här och där i låtarna, över huvud taget känns Jens "Chords" Reschs sång vassare än normalt.

Första spåret Fogden Kommer fastnar fint, singeln Tillsammans har de fina orgelljuden och Chords sång att luta sig emot, på Maktspel tas de där svängarna ut något mer musikaliskt och så kommer min favorit på plattan, Falla Tu. Här faller det på plats, Chords sköna kör, basen, Måns trummor. Det är under den andra halvan av plattan som det är som bäst. Inte bara Falla Tu utan också Jag Vill Bara. På den sistnämnda låten hörs ett smittsamt, jazzigt piano ihop med de klassiska Helt Off-ingredienserna.

Dessutom känns det ännu mer som Jens och Måns Asplunds grupp nu än innan. Deras ständiga följeslagare Jason "Timbuktu" Diakité håller sig borta sånär som på spåret Mediakåt. Som jag minns hur Helt Off såldes in till folket, så var det "bandet där Timbuktu är med". Nu är det inte så längre, till Helt Offs fördel. Nu kanske de får fokus, Jason får nog med fokus överallt hela tiden, den lilla mediahoran (syftar till hans egen låt Välj Mej. Älskar dig, Jason).

Så, hur ska jag ha det? Är det här bättre, sämre, lika bra, eller något annat mot hur Helt Off har låtit tidigare? Skivan Marknadens Soldat är ett steg vidare, den kränger bitvis lite utanför de givna roots-progg-ramarna som Helt Off satt upp för sig själva. Jag hade gärna sett och hört ännu vidare musikaliska svängar, ungefär som på Chords Things We Do For Things. Där tillåts det vara hiphop, funk, reggae, soul och annat om vartannat. Jag är övertygad om att man skulle kunna göra ännu mer åt det hållet men behålla reggaegrunden i musiken. Samtidigt är det rootsiga som Helt Off ger oss riktigt bra. Mycket vill ha mer, kan man väl sammanfatta mina åsikter. Så är Marknadens Soldat något för er gamla Helt Off-fans? Absolut. Är Marknadens Soldat något för er som ännu inte upptäckt Helt Off? Javisst. Är skivan det bästa Helt Off har gjort? Nej, I Huset är en bättre platta, mest för att det inte hänt tillräckligt på fyra år till Marknadens Soldat.

En sak till: ett riktigt fulsnyggt skivomslag! Gillar den röda grisbössan som skjuter pengar!

Bästa spår: Falla Tu och Jag Vill Bara.

Rootsig dancehall på Everyday

Trots framgångarna med Ms Fatty blev aldrig Million Stylez någon favorit hos mig när han var aktuell med From A Far (2007). Då var jag långt ifrån ett fan av ny dancehall. Om det var någon dancehall som funkade så var det 80-talssoundet, men det var sparsmakat med den också. Sedan dess har min musiksmak förändrats och blivit mer accepterande mot dancehallen. Samtidigt har Million Stylez svängt om något, till en mer uppblandat stil där det som kallas för new roots och dancehall tar plats bredvid varann. Så har vi till sist mötts musikaliskt, mixen gjorde det.

När jag intervjuade Million Stylez i januari, innan valet av låtar var klart sade han:

- Det kommer vara ett mer vågat sound till skillnad från förra skivan, mer varierat helt klart. Jag har fortfarande inställningen att jag vill leva upp till mitt namn.

Lever Million Stylez upp till sitt namn? Helt klart finns det ett stort gäng med låtar som håller ypperlig klass. Redan på första spåret Love We Deal With fångas jag in. Det är roots-låt, av klassiskt snitt. Där jag är riktigt fast är vid spår fyra, Young Gunz som gästas av Joey Fever. Här är det högre tempo. Innan dess har vi kunnat höra As Mi Forward, ett annat spår som är producerat av Curtis Lynch. Där gästar världsstjärnan Busy Signal, där är det ett mer elektroniskt, new roots-sound.

Det finns några spår som är tydliga flörtar med dansgolvet, och då menar jag inte dancehallgolvet utan åt det mer typiskt västeuropeiska. I den kategorin sätter jag in singelvalet Supastar (som jag har lyssnat mig trött på, utan att låten riktigt har fastnat) och Lookin', som passar min smak mycket bättre.

Drygt halvvägs in i plattan kommer min favoritlåt, ihop med Young Gunz. Det är den långsamt rootsiga Born In The System. Hit brukar jag lyssna. I låten World Crisis, som gästas av Don Carlos, brukar jag tröttna. Då har jag hört nio låtar. Kanske säger det något om mitt tålamod, kanske säger det något om hur långa plattor ska vara. Sexton spår känns för mycket i fallet med Million Stylez. Då har jag alltså oftast hoppat över låtar som World Crisis med Don Carlos som gäst och Help Is On The Way med Gentleman som gäst.

I min värld är den här mixen av låtar som Million Stylez presenterar en bättre samling än hans förra skiva. Det finns dock inte samma hitpotential som Ms Fatty. Efter att nästan ha skrivit färdigt recensionen går jag tillbaka och läser vad han svarade mig i den första intervjun under arbetet med Everyday. Då sa han att Lookin' är låten med störst hitpotential, och det håller jag med om. Den unge mannen sa något annat klokt också:

- Jag måste säga att Everyday kommer att vara mer mogen och mer utvecklad än From A Far för att jag känner att jag själv har utvecklats som både artist och människa sedan dess. Det var ändå tre år sedan.

Det kan Svenska Reggaebloggen skriva under på. Och det gör inget om skivan inte resulterar i en världshit, den här gången har han en jämnare och bättre samling låtar än på debuten. Han når ut ändå.

Bästa spåren: Young Gunz och Born In The System.

Didgeridoo the reggay*

Trodde jag hört de flesta instrumenten i reggaen, men den här våren har jag bekantat mig med ett till: didgeridoon. Göteborgsbandet Johan & Djuret skickade över sin några månader gamla EP, Fingret i Luften. Det finns en gnutta Navid Modiri över egensinnigheten, och i övrigt bjuder de på en reggaeinfluerad musik. Jag kan inte riktigt specificera deras stil mer än så. För det är inte klassisk reggae utan något eget med influenser från jazz och energimässigt från kletzmer bitvis.

Och så den extra kryddan med didgeridoon. Den dominerar inte ljudbilden på något sätt, det gör Johans och Charlie Nyströms sång och Johans texter. Men den ligger där och är trevlig för örat. Erik Pihl är det som står för de tonerna.

Gitarristen Anders Winald berättar att det är ett band med blandad bakgrund.

- Från den skånska reggae-myllan kom bastonerna, från Teheran kom klaviaturet, från Norge kom skogstrummorna och från England fördes det in en klassisk skolad harpist.

Ytterligare ett intressant och ovanligt instrument i sammanhanget. Harpan spelas av Charlie Nyström.

Bästa spår på Fingret i Luften EP: titelspåret.

*För tydlighetens skull, rubriken syftar på Do the Reggay, första låten som innehöll ordet reggae (om än annorlunda stavat). Spelades in av Toots & The Maytals för 42 år sedan.

Ur arkivet: The Streamers

Svenska Reggaebloggen kände inte till bandet The Streamers förrän tills alldeles nyligen. Då marknadsförde bandet sig självt med att låten Summer Night skulle bli årets sommarplåga. Man gjorde marknadsföringen på Skawars. Jag trodde att bandet nyss gjort klart sin skiva men det visade sig ha släppts redan förra året. Skicka, så recenserar vi, meddelade jag bandet och nu är det sanningens ögonblick.

The Streamers är ett tio personer starkt skaband från Göteborg/Borås, men det är inte ett renodlat skaband utan influenserna från pop och rockabilly är tydliga. Det finns även roots reggae inblandad i musikmixen. Skivan This Is The Last Day Of My Life (2009) är bandet debutalbum. Det är musik att bli glad av men det är inte den mest klockrena ska/reggaen. Crossover till andra genrer kan bli lyckat eller landa mittemellan. Flera låtar hoppar jag över efter några lyssningar medan andra låtar fastnar. Long Long Time och Make It Happen är låtarna som jag fastnar för. Long Long Time i klassisk skaskrud, Make It Happen är långsammare och mer åt rocksteadyhållet.

Om man gör som jag gör, plockar bort de allt för rockabilly-aktiga låtarna (som man förstås kan gilla, men den genren är inte Prince Herrings) så får du ihop en samling fina skalåtar att spela. Summernight blir inte årets sommarplåga som bandet hoppas på.

Vill passa på att uppmärksamma bandets skivbolag AMTY också. Det började som ett ska-fanzine tidigt 1990-tal, långt före bloggarnas tid. Så småningom blev det ett skivbolag och i dag finns det 14 skivor i katalogen, varav The Streamers är den nyaste. Fanzinet/skivbolaget har också en postordershop med i dag nästan 1 600 artiklar i.

Spretigt kollektiv släpper skiva

Göteborg börjar visa sig under reggaeåret 2010 skrev Svenska Reggaebloggen häromveckan. I dag är det dags att recensera Kapellet, ett musikkollektiv bestående av tre artister; Jeepstarr, Snakka (San) och Luddee. Kapellet springer ur ett skaband i Ransäter, Värmland men numera är basen Gbg (se separat artikel).

Det är tre sångare/toastare med delvis olika stilar. Eftersom Kapellet inte är en grupp i den bemärkelsen så får sångarna exakt lika många låtar på skivan, fyra plus två gästspel var på de andras spår.

Everyday-rytmen, gjord av Kapten Röd och Jeepstarr, finns i två versioner med olika texter.

Skivan andas Jeepstarr och Kapten Röd i soundet, det är stabil sång överlag (det finns dippar) och snyggt producerat. Det vassaste på skivan i mina öron är de mer dansanta spåren, Göteborgshyllningen Naarst!?, det skrattlockande inlägget i hygiendebatten Fräsch och så är det förstås underhållande att någon äntligen snott synthintrot från Final Countdown och gjort modern dancehall av det i låten Snakkattack.

Fler rytmer känns igen från tidigare skivsläpp, Partillos dancehallrytm som släppts som Grabbarna från Götet med Junior Eric gör på hans enda skiva och Okänt Nummer med Kapten Röd som nu heter Skankaboogie.

Det negativa? Lite splittrat, jag hade hellre sett att de släppt varsitt album eller EP. Kanske är det en ovana vid att tre soloartister gör ett kollektivt album.

Det är skönt med dancehall-Göteborg som spänner musklerna. Nu har Kapellet och Serengeti släppt sitt, återstår Kapten Röd som artist. Kaptenen har ju fingrarna i alla syltburkar. Det blir en dancehall-sommar på festivalerna, det är jag rätt säker på. Kapellet är en del av det.

Skivan Kapellet presenterar Jeepstarr, Snakka och Luddee släpps 5 maj och 21 maj är det releasefest på Pustervik.

Står sig hyggligt i konkurrensen

För mig är Roots By Nature en relativt ny bekantskap. Amira El Sineity, sångare, hörde av sig till Svenska Reggaebloggen självmant för två månader sedan och berättade att duon hade en skiva på gång. Självklart blev jag nyfiken på detta, och det blev en kortare text i bloggen då.

Nu har skivan Walks Of Life funnits i mitt hem ett tag och det är roots reggae på engelska som Amira och Nana Kwame Nkwantabisa bjuder på. De varvar sina sånginsatser och personligen faller "hans" låtar mer i min smak än "hennes". Det beror på att hans röst känns stadigare, med mer botten.

Det är lätt till att bedöma musik utifrån sångare. I det här fallet består Roots By Nature av sångare, resten är kompmusiker. Då anser jag att bedömningen ska ske av sångarna.

Produktionen är gjord av Jonathan Sandberg på Rub-A-Dub Studios, kompbandet är professionellt med Anders Kappelin på bas och Colin Dyall som gästblåsare bara för att nämna några.

Mot slutet av skivan får man något så unikt som bonusspår i flertal. Fem dubbar på fem olika albumspår som extra krydda. De spåren ska inte vara med på den digitala relasen, berättar Amira för mig. Det är synd, det. Sköna spår. Kanske kan de bli bonus på MySpace, bandets hemsida och någon annanstans. Tror att fler trots allt kommer köpa låtarna online än den fysiska skivan.

Det har kommit många starka skivor från svenska reggaemusiker under 2010 redan, den här skivan skulle definitivt få mer uppmärksamhet om den släppts, säg 2008, som var ett svagare år. Nu kommer den drunkna och glömmas bort, trots enstaka pärlor.

Favoritspår: Far Away, Chosen Few, Holy Herb Dub.

Serengeti knuffar fram Sverige

Från vänster: Mastercat, Lady Louise (bandets DJ) och True.

Det här kan ses som Sveriges viktigaste debutalbum 2010. Varför? Det Serengeti bjudit på hittills i karriären, ett par spår på samlingsskivor, ett par MP3:or och så Walk With An Empress som blev en hit i höstas, har varit högklassigt.

På Standing Steady har Stina "Mastercat" Göransson och Liza "True" Mukasa samlat ihop 15 låtar där dancehallen är basen i nästan alla låtar, men den är uppblandad med en slags popdansig stil som gör att det inte låter så tungt som jag förväntat mig. Men det faktum att mina förväntningar ställs på ända är inget negativt. Man kan höra lite afrikanska influenser här och där, roots reggaen kan också höras.

Det är sannerligen en dansant samling Göteborgsduon lyckats samla ihop. Om man skalar bort de låtar som redan är kända (sex stycken) och två så kallade skits så återstår sju färska låtar. De mest medryckande av dessa är Rumours And Lies där Joey Fever gästsjunger och Get Vex.

Siktet är inställt på utlandet och frågan är då hur bra det här funkar på den europeiska marknaden. Jag har inte riktigt koll på vilken reggae/dancehall som tyskar, fransmän och italienare gillar men med tanke på den höga kvalitet som Serengeti levererar så har jag svårt att tro att det här inte fungerar utomlands också. Med något bra singelval, följer radiospelningar, klubbhitsen och så kan bollen vara i rullning. Kommer det här spelas i Sverige? Ja, det är jag övertygad om. Det här går hem i P3 och även i vissa kommersiella kanaler.

Produktionen står Kapten Röd, Partillo och två utländska producenter (Berteaux Fleming och Fresharda & Gifted) för. Måste ge cred för konvolutet och den lilla boken som numera är så ovanlig ihop med skivsläpp. Den ger mig sköna nostalgiska vibbar. Det andas så mycket tidigt 90-tal om kollaget med färgglada trekanter om vartannat, jag tänker på A Tribe Called Quest i första hand när jag ser på skivan. Bättre nostalgivibbar kunde ni inte skickat mig.

Den här skivan kommer sammanfattningsvis funka på radio, på dansgolvet, i skivspelaren hemma och i livesammanhang. Hittar inget att racka ner på, det får bli en hyllningsrecension. Möjligtvis ska ni extremt medvetna om hur reggae ska låta passa er lite, det här kan vara för långt från gammal roots för er. Det här är modernt och knuffar svensk musik längre fram på dansscenen.

Vill ha mer av LionDub

När det ska skrivas recensioner gäller det att både känna till historien och frigöra sig från den. Det handlar om att inte döma artisten på förhand efter vad man har hört tidigare, men samtidigt inte glömma bort historien för referenspunkten behövs för att se vartåt det barkar. I LionDubs fall finns det så mycket spelglädje och professionalitet som kommer ut när bandet spelar live, men på skiva tenderar det att bli lite platt. Därför var det med glädje jag såg fram emot att höra resultatet av bandets tillvägagångssätt vid inspelningen av Connected.

Bandets gitarrist Lennart Wastesson och producenten Internal Dread har gett mig delrapporter längs med vägen. Så här sa Lennart i en intervju med Svenska Reggaebloggen nyligen:

"Själva inspelningen gjordes i Rub-a-dub-studion under hösten. Det mesta är gjort helt live med bandet samlat för att fånga ögonblicket. Vissa pålägg som körsång, gitarrsolon och så vidare gjordes sedan direkt efteråt".

Det tycker jag lät som en utmärkt idé för ett tajt liveband. Hur blev resultatet då? Jo, det låter som vanligt snyggt och välspelat och välproducerat men jag saknar ändå en del av känsloutsvävningarna, tajtheten, gunget som det blir live. I skrivande stund tänker jag på ett annat band som är grymt live men som är tristare på skiva; Timbuktus kompband Damn! Jag kan inte sätta termer på vad det som fattas mer än att känslan inte är densamma på skiva som live.

En del av låtarna är bekanta om än i lite annan skrud nu. En favorit live redan i höstas var Have I Ever Told You och den sticker fortfarande ut. Run Come Away With Me är en annan favorit på plattan med snygg sång, kör, blås och jazzigt piano. Överhuvudtaget är blåssektionen en favorit på flera låtar. Titelspåret Connected är också vasst.

Jag tycker det är ett vasst knippe låtar som Gävlebandet levererar på Connected, men jag har högt uppskruvade förväntningar på bandet och hade hoppats på ytterligare ett steg närmare livekänslan. Textanalys är svårt att göra på några lyssningar så omdömet gäller musik och produktion. Ett plus i kanten för toasting mitt i all snygg sång. Toasten står Dennis Bovell för. Även om jag bestämt mig för att inte sätta siffermässiga betyg på musik så känner jag att jag måste ge er en känsla av hur bra det är. Mina krav är som sagt höga på LionDub, därav en bitvis negativ recension. Men de levererar hög kvalitet och det här är ändå en stark fyra.

Favoritspår: Run Come Away With Me och Have I Ever Told You.

Daniel Asher levererar

Olika musikstilar gör sig olika bra i olika miljöer. Svenska Reggaebloggen hade tänkt sig att lyssna på Daniel Asher & Jah Covenant Bands album Stand Tall! på den långa bilresan söderut genom Sverige nu i påskhelgen. Men västeråsarnas roots reggae drunknade i bilbrummet och barnskriken. Skivan fick vackert vänta på sina ordentliga genomlyssningar tills resan gått norrut igen. Nu kan jag höra tonerna på ett helt annat, och bättre sätt.

Daniel Asher fick för övrigt en del uppmärksamhet riktad mot sig förra året då han och bandet Jah Covenant Band deltog i radiokanalen P4:s talangtävling Svensktoppen Nästa. De gick och vann länsdelen i Västmanland 2008 och fick på så sätt lite mediatid. För övrigt söker P4 nya deltagare till Svensktoppen Nästa 2010. Kanske kan det vara något för er som läser detta.

Nu till själva skivan. Daniel Asher är ingalunda en nykomling men han är en färsking på albumfronten. Stand Tall! släpps på eget bolag och jag anar att en ny aktör ser sitt ljus på svenska reggaescenen (se tidigare artikel).

Det är stabil, djupt rotad reggae på engelska med ett sväng som inte går att ta miste på. Asher verkar vara klar över att rastafarin är den rätta religiösa vägen också. Det vilar andlighet över i stort sett varenda spår.

Jag hittar alltid små detaljer i musiken som ger det lilla extra. I det här fallet en slinga som låter som melodica men förmodligen är en syntetisk melodica på A Place In The Sun. Texten på Fire är en annan favorit om politiskt hyckleri om krig.

Bandet har ett stort märke tryckt på insidan av skivfodralet med en text som lyder Reggae for real. Med det tror jag de menar roots reggae som det lät förr men som ändå görs på ett fräscht sätt. Och det lyckas bandet med.

Något på minussidan? Jag är personligen inte förtjust i trumpeter från en synth. I min värld spelas roots reggae på "riktiga" instrument, alltså går synthtrumpeten i låten Sing Praises bort. Ett annat minustecken är låtarnas likhet i stil. Kanske skulle man låtit något alster sticka ut i en annan stil och i ett annat tempo. Det tenderar att bli lite jämnt och ospännande bitvis.

Så till slutomdömet. Det här är roots för frälsta men också ofrälsta. Det är inte skivan som omvänder dancehallfans men som med fördel varvas mellan dancehallåtarna. Om man nu är van vid ett högre tempo och mer dansant istället för gung. Det ska bli spännande att se vad som mer kommer ur Studio Skanky, när det kommer något härnäst.

Favoritspår på skivan: A Place In The Sun och Fire.

Lysande kompband lyfter skiva

Ibland är det svårt med recensioner, framför allt när man tycker en sak om sången och en totalt motsatt sak om musiken. African Child & The Prophet Unification har precis gjort klart sin andra skiva, White Man Propaganda. African Child heter egentligen Adama Diarra, är född i Elfenbenskusten i västra Afrika, men bor sedan tio år tillbaka i Göteborg och jobbar som tidningsbud. Han har onekligen gått den hårda vägen i livet, som gatumusiker bland annat, innan han nådde Sverige.

Det är inget fel på budskapet i African Childs klassiska roots reggae. Musiken låter fantastiskt, Prophet Unification måste vara ett av Sveriges tajtaste band. Men sången... Den har inte förbättrats nämnvärt sedan debuten Muslim Rastas för två år sedan. Står du som lyssnare ut med den svajiga sången så lyssna på kompbandet och kören. Det låter verkligen fantastiskt. Framför allt uppskattar jag slagverkarna (Tony McWilliams på trummor och Eduardo Nila Silva på percussion) och basisten (Tobi Fanoiki). Med risk för att ta i, men vissa stunder tänker jag The Wailers när jag lyssnar på kompet. I mina öron låter produktionen snygg och proffsig, musiken är välskriven.

Bästa spåren: White Man Propaganda, Armageddon

Skivan White Man Propaganda släpps 28 april, i samband med en spelning i Henriksberg i Göteborg. Ytterligare en spelning, 13 maj på Bodoni i Malmö, är inbokad.

Drama Roots debuterar

Nyligen blev skivan Live At The Rock klar. Bandet som släpper sin egenproducerade skiva heter Drama Roots och kommer från Skärblacka. Bakom mixerbordet på liveskivan sitter ingen mindre än Janne Karlsson från Kalle Baah.

Att släppa en liveskiva som sitt första alster är ovanligt. Kalle Baah gjorde faktiskt samma sak, med en svårfunnen kassett med en inspelning från Mosstorpsskolan i Skärblacka. Ett annat band som släppte live innan studio var Sverigeaktuella Misty In Roots. Nog om historik.

Drama Roots bjuder föga överraskande på roots reggae. Det nio personer starka, unga bandet, bjuder på en tillbakalutad soft reggae. Det är en blandning av covers och eget material, sju egna låtar och fyra covers. Av urvalet av covers att döma är Culture ett favoritband. Valen föll på låtarna Lion Rock och Satan Company.

Det är en lite tam skiva, tycker jag. Man behöver hitta något för att kunna sticka ut lite mer, våga överraska musikaliskt. Talangen finns där tveklöst, det låter bra men är aningen osvängigt. Mer precis än så kan jag inte vara. Men med tanke på hur färskt bandet är så tror jag de har mycket mer att komma med. Jag kommer i alla fall hålla ett öra på Skärblacka-arvet Drama Roots.

Förfest? Här har du musiken!

Dagens recension handlar om ska, trall-ska, punkig ska, Ska-P och Manu Chao-inspirerad ska från Ska'n'Ska. Det var sju ska i samma mening det. Debutalbumet Gunshot Fanfare från Stockholmsgruppen kommer nu, kallaste vintern 2010. Debutsläppet från bandet kom 2006, då var det en självbetitlad EP. Sedan dess har bandet varit flitiga scenartister, cirka 200 spelningar har det blivit.

Som alla ska-akter är Ska'n'Ska en kraftfullt bemannad med åtta män och en kvinna. Förstås är det en ivrig blåssektion också, alla ingredienserna finns där. Vi bjuds på politiska texter på engelska, texter på spanska, skrålande körer, kritik mot svensk vapenexport och kritik mot FRA-lagen. Bland mycket annat.

Det här är musik för en häftig förfest en fredag- eller lördagkväll, det är musik för en ösig konsert på en schysst klubb eller varför inte ett festivaltält. Det här är däremot inte musik att lyssna noga på för att sedan recensera. Mitt livstempo och musikens tempo går i klinsch med varandra. Det låter inte dåligt på något sätt, det är bara fel för mig just nu. Framför allt störs jag av ett mycket dominant trumljud. För alla er andra, som inte lider av sömnbrist och har babyblues utan istället är i en festlig och festsugen fas i livet är den här skivan perfekt. Själv blir jag bara stressad och vill stänga av. Blåssektionen däremot är jag förtjust i.

Gunshot Fanfare rekommenderas till fans av Hoffmaestro & Chraa, Ska-P och Manu Chao. Själva nämner bandet Gogol Bordello som en referens. Skivan kommer inom kort att finnas tillgänglig online på Spotify och Itunes och finns redan att köpa i vissa skivbutiker i Stockholm.

En stor och färggrann fjäder i hatten för bandet är att de ska vara förband åt Eek-a-mouse när han gästar Kägelbanan i Stockholm 26 mars. Då är jag säker på att bandet kommer till sin fulla rätt, även för mig.

Bredden bekräftas av Diegojah

Gratis är sött och gott. I det här fallet gäller det stockholmaren Diegojah som släpper sitt album Dancehall Sweet till alla oss helt fritt.

Den här recensionen förtjänar först en bakgrund. Jag har aldrig varit något dancehall-fan, annat än av gammal 80-tals. När det kommer till festivaler väljer jag alltid roots-spelningar före dancehallen, tröttnar så fort på den moderna dancehallen live. Dock har jag blivit mer och mer tolerant mot stilen. Nu sitter jag alltså med en skiva som innehåller enbart dancehall och ska recensera den.

Diegojahs skiva består av två delar, kan man säga. Uppdelningen beror på vem som suttit i producentstolen. Ena halvan är gjord av Viktorious (Sverige), den andra av Raggattack (Spanien). Först ut är de svenska rytmerna. Jag blir väldigt förtjust. Det känns lekfullt, avspänt. Jag är en fan av ljudbilden, som är lite ickefundamental. Det är blippigt. Ett spår är bekant för oss som följer den svenska scenen, From the first day bygger på samma rytm som Gangstrar med GeneralKnas och Storsien från Generalens album sommaren 2009.

Behållningen för mig är först och främst Diegojahs sång. Det andra är den blippiga ljudbilden. Mest smittsamma spåret är nog ändå titelspåret, som bygger på Viktorious-rytmen Payback. Skivan kan du ladda ner från Diegojahs hemsida eller direkt via den här länken.

Nu börjar jag bli riktigt imponerad av hur bred den svenska reggaescenen är 2010 och hur bra det låter. Det är en frisk scen vi har, livfull och vital. Keep up the good work, alla artister och producenter.

Mysticman når höga toppar

Från början var det här tänkt att bli en recension med ett ljummet betyg. Jag var inte så imponerad av Mysticmans Rock of my foundation. De första lyssningarna på albumet var inte till dess fördel. Det kändes segt och ospännande. Det var först vid spår nummer 5, Trust, som det började rycka i mig. Det var den första upptempo-låten på albumet.

Nu, efter fjärde eller femte lyssningen, är jag mer positivt inställd till den lugna, mjuka sången. Det som först kändes svagt och lite trist lyfter nu flera klasser. Fortfarande tycker jag att starten på albumet är lite i långsammaste laget för att fånga in nya lyssnare, men höjdpunkterna är definitivt fler nu än då.

Vem är då Mysticman? Enligt pressutskicket som medföljer skivan har han både dominerat internet och den svenska undergroundscenen i flera år och har dessutom spåtts en lysande internationell framtid ett bra tag nu. Lite väl stora ord tycker jag, framför allt gällande internetdominansen, men jag kan ha missat något. Klart är dock att Mysticman från Hallstavik, numera bosatt i Alby, levererar en skiva som kommer snurra flitigt hos er som ger honom flera chanser. Om du däremot är en sådan som snabblyssnar en skiva så riskerar du gå miste om de sköna låtarna Lead our way, New dream, Trust och Giving me vibes.

Skivan är en produkt av Mysticman och Jonahgold, det är snyggt sound, det är klockren sång och det är mest rootsspår men även ett och annat mer upptempospår i dancehallstil. Mysticman spelar dessutom merparten av instrumenten själv och har skrivit låtarna.

Det här är ett debutalbum, det lovar gott inför kommande album. Vi kan väl misstänka att Mysticman kommer dyka upp på en eller annan festival till sommaren. Det är han förtjänt av efter den här debuten.

Skivan släpps till försäljning 27 februari.