Marknad för melodican

Nu är enkäten stängd. Föga överraskande var det alternativet "superviktig" som blev populärast. Frågan löd: Första svenska melodicaalbumet släpps snart. Hur viktig är melodican i reggae?

Det här borde betyda att det finns en potentiell marknad för Internal Dreads melodicaalbum, i varje fall 15 intresserade som röstade på det första alternativet. Det var rätt många, 40%, som tycker att melodican inte är speciellt viktig för reggaen.

Som lök på laxen, grädde på moset, kalla det vad ni vill, bjuder Svenska reggaebloggen i dag på ett undantag. Se Augustus Pablo traktera det fina instrumentet som en majoritet av de röstande i bloggen gillar: melodican.

Det är en liveupptagning av hans låt Java från 1986.



Och så en bonus för er 8-bitarsnostalgiker.

Oortodoxt beteende

har jag ägnat mig åt i kväll och i söndags. Jag har syndat och nu sonar jag. Det har blivit två konserter på fyra dagar, konserter som varit långt ifrån reggae. Men i kväll, på Adolphson & Falk, fick jag i alla fall höra ett klassiskt reggae-instrument: melodican! Jag fick också höra ord som jag aldrig får höra i reggaen: transmission och telex.

Nu blir det bot och bättring. Nästföljande månader blir det reggae live, inte folkorganisk synthmusik som jag hörde i kväll, eller svulstig Ola Salo till flygel som jag hörde i söndags.

Svenskt melodicaalbum på g!

Jag har fått en riktigt glädjande nyhet i dag: Internal Dread släpper ett melodicaalbum i höst, planen är november. Han skriver följande i ett mejl till mig:

"Jo, melodica albumet som heter "Melodica Buffet" kommer i höst. Jag är jättenöjd med albumet, dubbar kommer senare. Bandet består av bla LKJ's trummis Daniel Spahni, Dennis Bovell på bas, Jonahgold på piano, Robert Elovsson på orgel, Lelle Wastesson på stränginstrument å Desmond Foster på slagverk. Mycket fett."

Vad säger ni om den uppställningen? Inte illa! Så först ett melodicaalbum och sedan en dubversion av det. Ujujuj. Fett var ordet, sa Bill!

Dubtips: Green Bay Killing Dub

Jag satt här vid datorn, surfade runt på Facebook och hade Itunes på random. Då dök det upp en skön melodicaslinga som lät bekant. Vad är det här? Inte är det Augustus Pablo? Kollade titeln och så var det Lars-på-bas, Lasse Banton, Lance-a-lot, Lars-på-dub! Lasse, känd från Svenska Akademien har ju gjort sin soloräder på väldigt olika sätt. Personligen föredrar jag definitivt dubutflykterna. Det är den smittande melodican som gör det. Jag har sagt det förr och säger det igen, det är för lite melodica i svensk reggae!

Och vad dök upp efter Green Bay Killing Dub (som finns gratis på Skawars för er som är registrerade där)? Dillingers I See E Saw på Satta Massagana-rytmen. Så var väl helgen räddad, efter en tuff vecka ensam hemma med en ettåring och en övertidsarbetande fru.