URF: "Lyckad festival"

Foto: Stefan Gunnarsson/Reggaefoto.se

Arrangörerna bakom Uppsala Reggae Festival har satt sig ner och gjort en första sammanfattning av hur festivalen blev. Över 15 000 besökare var på festivalen, fler än väntat och fler än 2009. Detta trots kraftigt regn stundtals under lördagen. I ett pressmeddelande skriver man:

"Vi har fått mycket uppskattning för årets line up. Artisterna har också uttryckt sin tacksamhet och uppskattning över att få uppträda på festivalen".

Vad gjorde de andra?

Vad Svenska Reggaebloggen ägnade sig åt under Uppsala Reggae Festival vet ni redan. Jag vill passa på att tacka er alla för en bra festival! Det gäller såväl arrangörer som artister och besökare. Det var kul att en del av er vågade sig fram och prata lite (fler hade säkert gjort det om jag suttit still i presstältet...).

En trött redaktör och trött fotograf lade upp det sista i bloggen lördag natt.
Foto: Joakim Johansson/Life Is Great-bloggen.

Men vad gjorde andra medier? Jag har här samlat ihop ett svep från allehanda medier, bara att läsa och fundera.

Mavado sjunger pinsamt falskt

Ett av de största namnen på årets festivalupplaga är utan tvekan dancehallstjärnan Mavado. Han besöker festivalen för första gången och att döma av förhandssnacket är många sugna på att se mannen med monsterhits som On the Rock och Weh Dem A Do i bagaget.

Men Mavado gör inte någon av de hitlåtarna rättvisa. Han gör faktiskt ingen av låtarna han spelar under den 50 minuter långa konserten rättvisa. Och det beror på två saker – han kan inte sjunga och är ingen vidare entertainer.

Busy Signal som stod på scenen precis innan verkade ha halsproblem men framstår i en jämförelse med Mavado som Celine Dion.

Mavado rör sig fram och tillbaka över scenen och sjunger till det förinspelade materialet lite på måfå. Han gör knappt en minut av varje låt, vilket i och för sig är bra för energin. Men det hjälper föga när både förinspelad kör och livesång är så falska att jag tar mitt pick och pack för att se Kapten Röd istället.

Busy Signal visar sin mångsidighet

Förra året var första gången dancehallstjärnan Busy Signal besökte Uppsala Reggae Festival. Nu turnerar han med nya plattan D.O.B (Difference of Busy Signal) och är på kärt återbesök.

Han går på scenen ungefär samma tid som förra året, då uppbackad av ett tajt liveband. Nu har han istället med sig en ensam dj. Det blir ett tråkigare uppträdande, men sannolikt ett vettigt beslut eftersom merparten av Busy Signals produktioner är elektroniska.

Den knappa 50 minuter långa spelningen bjuder på en rejäl hitkavalkad och Busy Signal får chans att visa sin mångsidighet och vilket skicklig deejay och entertainer han är. Precis som Jah Cure har han blykoll på vilka fansen är – många av låtarna är för damerna.

Mest applåder får han i Unknown Number och Wine pon the Edge från förra plattan. Men bäst blir det i Hustlin’ på tunga Baddaz rytmen. Publiken sjunger hela refrängen. De gör de också i Commodores covern Night Shift, en låt som Busy Signal inte riktigt gör rättvisa. Han verkar ha halsproblem och partierna han sjunger låter inte alls lika bra som de ska. Men det bryr sig säkert inte många framför scenen om när han tar av sig solglasögonen och vickar på höften.

Alborosie utmanar polisen

Italienfödde Alborosie spelade på Uppsala Reggae Festival 2008. Då tillstötte rättsliga komplikationer som ledde till låten Operation Uppsala. Kanske är det någon form av uppror när han inleder kvällen med två låtar om just droger – No Cocaine och Herbalist.

Han spelar sina stora genombrottslåtar, bland annat Kingston Town och Rastafari Anthem. Han spelar såklart också Operation Uppsala. För att få extra tyngd bakom budskapet sjunger han delar av verserna a capella och får stora applåder – både under låten och under försnacket som handlar om att legalisera marijuana.

Konserten har fyra huvudpersoner. Självklart Alborosie, men också I.Eye och hennes körkollega som tar mycket plats. Det gör också bandets trummis som ibland står upp och slår så hårt och mycket på sina pukor att jag undrar vad de egentligen gjort honom för ont.

Publiken är med på noterna och om det inte varit så halt på grund av regnet skulle jag förmodligen haft knäskålar upp till halsen under hela spelningen.

Tack och godnatt

En tredjedel av Svenska Reggaebloggens redaktion är på väg i säng, och passar på att tacka för all positiv feedback vi fått under festivalen. Det värmer verkligen, och det gör vår bevakning lättare att genomföra. Det har varit superkul, ni har varit många som följt oss i helgen och säkert kommer många läsa bloggen hemifrån när bussen/bilen/tåget tagit er hem och kläderna torkat.

Det kommer fler recensioner i morgon, t ex Busy Signal och Mavado. Det blir säkert några fler foton också. Men nu är det tack och godnatt för Prince Herring.

Kapten Röd

Det är inget snack om vilken artist i tältet som lockade flest åskådare. Kapten Röd fyllde tältet. Vad Kapten Röd kan vet många av er redan, och hans proffsighet skiner igenom i allt under spelningens 13 låtar. Kul att publiken var så med på noterna i de nya låtarna, det blev tre sådana. Framför allt var det låten som Kaptenen valt att läcka en del av, 1.000.000 nollor. Det blev en mastodontversion där Hot This Year Band fick briljera i sina musikkunskaper. Förutom roots-stilen som låten är gjord i stegade de oss igenom ska, dub, soca(?) och tillbaka till roots, samtidigt som medlemmarna presenterades.


Var Kapten Röd bäst av de svenska artisterna under festivalen? Mitt svar är nej, Million Stylez med Gideon Rockers var vassare. Mitt omdöme bottnar i att Million Stylez helt enkelt har kunnat förändra sin show mer med två skivor ute. Kapten Röds låtar är väldigt bra, men följer man den svenska reggaescenen så har vi hört hans låtar många gånger om. Jag söker helt enkelt nya låtar, mer variation i utbudet. Då kommer Kapten Röds show höja sig ytterligare. Men det var nästan jämnt reggaeskägg mellan Million och Kapten, men Millions var någon millimeter längre.

I skrivande stund återstår tio minuter av Anthony B:s spelning på stora scenen. Recension därifrån kommer i morgon. Jamaicanska Stone Love Movements avslutar i tältet. Då är inte Prince Herring kvar, men fotograf Stefan Gunnarsson knäpper säkert ytterligare några fina bilder.

Anthony B

Mavado

Hot This Year värmer...

och snart kommer Kaptenen.

Published with Blogger-droid v1.4.9

Busy Signal

Strax är Busy Signal klar vid den stora scen, bra drag och jag tror inte det varit så här mycket folk runt den stora scenen under festivalens gång. Nu väntar Mavado i en krock med Kapten Röd :/

Million Stylez

Okej, nu börjar det bli svårt att toppa grejerna som händer på Uppsala Reggae Festival. Regnet upphörde, Alborosie och Million Stylez började samtidigt, festivalens största clash hittills. Det kommer en till senare, när Mavado spelar på stora scenen och Kapten Röd spelar i tältet. Det är omöjligt för mig att säga vem som vann slaget mellan Alborosie och Million Stylez, men jag kan säga att de som såg Million Stylez var nöjda med vad de såg. Största publikuppslutningen hittills i tältet, mannen med den bästa publikpiskan visade verkligen vad han går för.

Det känns verkligen som att han har mognat med åren, att han mådde bra av att dröja några år med sin uppföljarplatta Everyday. Redan när Love We Deal With drog igång spelningen så hade han publiken med sig men efter tre låtar blev det galet. X Amount Ah Gyal men framför allt Young Gunz fick publiken att fullkomligt hänföras. Men det var inte bara med de tunga dancehallåtarna som Million styrde som han ville, utan även med de lugnare låtarna. Tillsammans med kompbandet Gideon Rockers krossade han allt annat hittills.

Återstår att se om Kapten Röd lyckas matcha Million Stylez. Han har helt klart satt en hög ribba för fortsättningen.

I.Eye & Alborosie

Million Stylez igång

Bra tryck i tältet direkt med Million Stylez.

Published with Blogger-droid v1.4.9

Flickfavoriten Jah Cure

Den tredje och sista dagen av Uppsala Reggae Festival präglas av regn. När Jah Cure kliver på stora scenen en halvtimme försenad står regnet som spön i backen. Men publiken trotsar vädrets makter och det är riktigt mycket folk och bra drag framför scenen. Faktiskt under den hela timme som Jah Cure tar till sitt förfogande.

Det är många flickor framför scenen. Och de hörs. Framför allt när Jah Cure spelar sina ballader och mer lovers-orienterade låtar, exempelvis Longing For, som är ett av hans sista nummer. Som tur är blandar han upp alla sockriga låtar med några tyngre saker från hans tidiga plattor. Han gör riktigt bra versioner av King in This Jungle, Nah Build Great Man och Sunny Day som mynnar ut i en dubaktig instrumental rökare.

Jah Cure har stenkoll på vilka hans fans är, och publikens tjut når nya höjder när han börjar klä av sig – från svart jacka och vit skjorta, till vitt linne, till bar överkropp. Och den barbröstade bringan river onekligen ner både gälla skrik och höga applåder.

Stora scenen dras med förseningar

Jah Cure, som just nu spelar sina sista låtar, var försenad upp på scen. Just nu laggar spelschemat lite, Alborosie, I.Eye och The Shengen Clan skulle redan ha börjat enligt tidsschemat. Det blir förstås en del soundcheck innan de kan gå på, så räknar med en förskjutning från och med nu på, gissningsvis, 20-25 minuter.

Högt tryck på Serengeti

En god vän och jag hade en diskussion efter Serengetis spelning. Var det den bästa hittills på festivalen? Hon tyckte det. Jag tycker den var bäst av de svenska men om den slår Abyssinians är jag tveksam till. Stilarna är lite för olika för att kunna jämföras rättvist. Hursomhelst.



Serengeti och Hot This Year Band bjöd på tolv låtar, och stämningen växte vartefter. Folkmassan växte också väldigt kraftigt i samma veva som Natural Way slutade spela på stora scenen, men också på grund av regnet började falla. Lagom halvvägs in showen var tältet väldigt välfyllt. Som publikdomptörer måste jag ge Serengeti högt betyg. Det som till en början var en ganska tillknäppt publik slutade med extas, även om många då hade droppat av för att se Jah Cure på stora scenen.

Det jag inte gillar med Serengetis skiva är de poppigare mainstream-flörtarna. Men live slapp vi undan dem. Det var hårdare, tuffare sound och det var till stor fördel. Men även såpass soft låt som To The Clouds funkade riktigt bra på publiken. De stora plussen blir den snudd på till oigenkännlighet omgjorde Nah Shoot N Miss, i någon slags funkigare version än på skiva, Rumours and Lies var en publikfavorit och som näst sist låt körde man We Run Tings, med såväl Etzia som gästsångerska som en dansare på scen (jag uppfattade dessvärre inte hennes namn). Det var konsertens höjdpunkt och Hot This Year Band fick briljera i instrumentala utsvävningar i slutet av låten.


Bästa låtar: Nah Shoot N Miss och We Run Tings.

Regn, regn, regn

Hela festivalområdet påverkas just nu av ett regnområde. Regnet drog in ungefär vid 18.30 och har nu hållit på i 1½ timma. Uppslutningen vid stora scenen är trots det mycket god. Flickfavoriten Jah Cure uppträder där just nu. Bilder kommer strax.

Natural Way

Nu börjar det märkas att man inte hinner med alla artister hela tiden. Uppsalaveteranerna Natural Way hann bloggen inte se mer än några få låtar. Det var bra tryck, bra mycket mer än när Robert Athill. Ni får hålla till godo med Stefans bilder från Natural Way. Bloggen förflyttade sig till tältet istället för att se Serengeti.

Nu

Det blev ingen större försening, visade det sig. Serengeti och Hot This Year Band är på scen nu.

Published with Blogger-droid v1.4.9