Bra för Enköping

Mina förväntningar var lågt ställda. Jag tog skrothögen från Uppsala till Enköping för att få mig lite reggae till livs och för att känna på intresset i en annan del av Sverige för några timmar. Det finns några problem med att köra bil till en annan stad. Jag åkte själv, och jag kom till en stad där jag i princip inte känner någon. Och så var jag nykter, och kom dit lite för tidigt. Det betyder också att jag tröttnade lite för tidigt, sett till underhållningen. Det jag trodde var start kl 21 (en utmärkt tid för en småbarnsförälder) var förstås start kl 22.15. Det borde jag räknat ut.

Efter ett för stort antal flaskor läsk och alkoholfria drinkar var det dags för Papa Dee och Internal Dread. Först körde Papa Dee selector. Då var det bara han och jag. Det var lite som att sitta i hans, eller mitt, vardagsrum och så väljer han sina låtar. Det var inget fel på låtvalen, de var utsökta. Men det blev till sist nästan pinsamt, kände jag.

På dubshow

Något oväntat tar bloggen i kväll pulsen på Enköping. Det blir Internal Dread, Papa Dee och en jäkla massa snygg dub. Hoppas jag. Såg deras dubshow på URF 2007(?) så förväntningar är rätt höga.

Nu ska jag fortsätta sippa på min alkoholfria, sötsliskiga mandarindrink.

Published with Blogger-droid v1.6.3

Ny klubb i Enköping

Internal Dread. Foto: Prince Herring.

Svenska Reggaebloggen var häromdagen i kontakt med Internal Dread. Han och Papa Dee har start ny klubb, i Enköping.

På fredag är det dags för dubshow à la Papa Dee & Internal Dread. Adressen är Torggatan 30, på restaurang Fernandos.

En stilla skivhöst - men sen!

Papa Dee släpper skiva i höst? Foto: Stefan Gunnarsson.

Hittills har det varit en lugn höst på skivsläpparfronten. Inte särskilt mycket klara nyheter har nått bloggen när det kommer till releasedatum etc.

Men några skivor ligger mer eller mindre färdiga och bör släppas i höst/vinter. Stures Dansorkester har skiva två laddad, Ital Skurk har släppt ett antal singlar och borde ha sitt album snart redo, Internal Dread vet jag jobbar med sitt eget album Food och med First Lights debutalbum. Hanouneh och Sheya Mission har debutalbum på gång. Glesbygd'n har haft presskonferens om sin trä-EP och en höstturné, det borde betyda att deras EP är redo. Governor Andy är också på gång, Papa Dee likaså. En spännande nykomling är till exempel Rootz One, som bloggen skrev om häromdagen. Ritmos Tenoros är tänkt att komma med volym 2 i höst. Oskar Franzén gör skivcomeback innan det blir 2011.

Vad har Svenska Reggaebloggen missat? Är du själv artist eller producent? Känner du till något som vi bör känna till? Tipsa på princeherring@gmail.com. Här kan du läsa mer om vad vi gärna vill ha för information vid release.

Glömde jag någon? Ja, just det. Kapten Röd kommer med sin skiva någon gång. Kanske i höst, kanske i vinter. :)

Reggaefestens framtid oviss

Foto: Stefan Gunnarsson/Reggaefoto.se

Både före och under Stockholm Reggaefest har jag haft lite kontakt med arrangören Internal Dread. Han gjorde i går sin tolfte och sista fest som arrangör, och han ska sluta som klubbarrangör för att ägna sig ännu mer åt den konstnärliga delen av reggaen. Mosebacke har bytt ägare och ska nu stänga ett halvår för renovering.

- Det har varit mycket kul men mycket slit och lite pengar, skriver Internal Dread i ett mejl till bloggen.

Mellan spelningarna i går passade jag på att fråga om det verkligen är slut med Stockholm Reggaefest och undrade om ingen annan vill ta över. Det får helt enkelt visa sig. Det blir inget mer på Mosebacke.

Hur många kan man vara på en scen?

Svaret på frågan är minst 19. Det var vad LionDub åstadkom under delar av sin konsert i Uppsala på onsdagskvällen. Förutom nio ordinarie i bandet så gästade en afrikansk kör under några låtar. Räknar man dessutom in deras körledare så var de 20, om jag inte missade någon.

Första akten bjöd på mest gamla låtar, uppblandade med ett antal nya. Andra akten bjöd på nya låtar uppblandat med en gammal Marley-cover. I första akten värmde solen och musiken. I andra akten var det nästan bara musiken som värmde, men som den värmde! Konserten i Uppsala visade på kvaliteterna i nya plattan Connected (som Svenska Reggaebloggen recenserade i våras), att låtmaterialet nu är starkare än deras tidigare låtar. Titelspåret var en av de som förstärktes av kören och låten sticker ut som ett mästerverk. Dem A Talk var en annan låt som stack ut i kväll.

Sammantaget, högsta betyg till bandets nya låtar. Det kändes lite segt i första akten trots solskenet, men andra akten var en höjdare. Ett litet minustecken var faktiskt Bob Marleys Africa Unite, som var ett av extranumren. Nu blev det en välfylld konsert med 20 eller 21 låtar. När det är dags för en kortare konsert rekommenderar jag bandet att välja bort några av de äldre låtarna till förmån för de nya.

Några iakttagelser från kvällen: stora delar av Rub-a-dub-stallet var på plats. Förutom LionDub på scen och Internal Dread vid mixerbordet så var Joseph Beckford och delar av First Light där som publik. Dessutom fanns andra ur Uppsalas reggaeliv där på plats som Storsien, Daddy Natural från Natural Way och Andreas Weslien från Meditative Sounds. Nu tillbaka till LionDub.

Låtlista:

• Trod Forward
• Woman
• Have I Ever Told You
• Battle Inna Babylon
• Rainbow (Who Tell Me Who)
• Reggae Music
• Time Has Come
• At The Break Of Dawn (?)
  (blev störd av lätt berusad kvinna här i fem minuter)
• Fire
• Girlie, Girlie

------------------------------------------------------------------------------------------

• Run Come Away With Me
• My One And My Only
• Dem A Talk
• Cool And Deadly
• Judge Not
• Dance Little Sister
• Connected
• One In A Million
• Love Revolution

--------------------------------------------------------------------------------------------

• Africa Unite (med Internal Dread som gästsångare)
• Fly Away

Skaffa festivalkoll del 7: Stockholm Reggae Fest

Ni får en hektisk sommar om ni ska se alla reggaefester som vi tipsar om. Det här tipset gäller slutet av sommaren, lördag 28 augusti. Då är det dags för Stockholm Reggae Fest på Mosebacketerrassen i Stockholm. Redan är artisterna klara, enligt arrangören Internal Dread.

Följande kommer: Danjah, Desmond Foster, First Light, Internal Dread & Friends, Jonahgold, Joseph Beckford, Kultiration, Leafnuts, Mad Lighters (Schweiz),
Mysticman och Robert Athill.

Svenska Reggaebloggen får anledning att återkomma med fylligare text längre fram.

Vill ha mer av LionDub

När det ska skrivas recensioner gäller det att både känna till historien och frigöra sig från den. Det handlar om att inte döma artisten på förhand efter vad man har hört tidigare, men samtidigt inte glömma bort historien för referenspunkten behövs för att se vartåt det barkar. I LionDubs fall finns det så mycket spelglädje och professionalitet som kommer ut när bandet spelar live, men på skiva tenderar det att bli lite platt. Därför var det med glädje jag såg fram emot att höra resultatet av bandets tillvägagångssätt vid inspelningen av Connected.

Bandets gitarrist Lennart Wastesson och producenten Internal Dread har gett mig delrapporter längs med vägen. Så här sa Lennart i en intervju med Svenska Reggaebloggen nyligen:

"Själva inspelningen gjordes i Rub-a-dub-studion under hösten. Det mesta är gjort helt live med bandet samlat för att fånga ögonblicket. Vissa pålägg som körsång, gitarrsolon och så vidare gjordes sedan direkt efteråt".

Det tycker jag lät som en utmärkt idé för ett tajt liveband. Hur blev resultatet då? Jo, det låter som vanligt snyggt och välspelat och välproducerat men jag saknar ändå en del av känsloutsvävningarna, tajtheten, gunget som det blir live. I skrivande stund tänker jag på ett annat band som är grymt live men som är tristare på skiva; Timbuktus kompband Damn! Jag kan inte sätta termer på vad det som fattas mer än att känslan inte är densamma på skiva som live.

En del av låtarna är bekanta om än i lite annan skrud nu. En favorit live redan i höstas var Have I Ever Told You och den sticker fortfarande ut. Run Come Away With Me är en annan favorit på plattan med snygg sång, kör, blås och jazzigt piano. Överhuvudtaget är blåssektionen en favorit på flera låtar. Titelspåret Connected är också vasst.

Jag tycker det är ett vasst knippe låtar som Gävlebandet levererar på Connected, men jag har högt uppskruvade förväntningar på bandet och hade hoppats på ytterligare ett steg närmare livekänslan. Textanalys är svårt att göra på några lyssningar så omdömet gäller musik och produktion. Ett plus i kanten för toasting mitt i all snygg sång. Toasten står Dennis Bovell för. Även om jag bestämt mig för att inte sätta siffermässiga betyg på musik så känner jag att jag måste ge er en känsla av hur bra det är. Mina krav är som sagt höga på LionDub, därav en bitvis negativ recension. Men de levererar hög kvalitet och det här är ändå en stark fyra.

Favoritspår: Run Come Away With Me och Have I Ever Told You.

Mångsysslaren Wastesson

Strängexperten Lennart Wastesson i LionDub är en låtskrivare av rang. I år har han skrivit musiken till Internal Dreads skiva Melodica Buffet och LionDubs skiva Connected. Men denne virtuos på diverse stränginstrument kan ännu mer. Han är till exempel projektledare på Lantmäteriverket. Svenska Reggaebloggen ställde frågor till låtskrivaren, gitarristen och projektledaren Lennart Wastesson.

Vad har du för projekt på gång just nu?

- Håller på med ett projekt på uppdrag av Internal Dread som än så länge är lite hemligt. I övrigt skriver jag musik tillsammans med två mina två låtskrivarkollegor så som vi har gjort de 10 senaste åren. Planer finns på att göra ytterligare en jazzplatta med gruppen IPQ som jag också skriver musik till. Skall göra en inspelning med en jazzgrupp från Gävle som heter Brazil i maj.

Det där med att du skriver så mycket låtar till andra, hur började det?

- För cirka 10 år sedan träffade jag Larry Forsberg och Sven-Inge Sjöberg och vi fick förfrågan att skriva musik till ett folkrockband som heter Engmans Kapell. Vi skrev ett antal låtar ihop, märkte att vi passade bra tillsammans och har fortsatt skriva musik åt andra i många olika stilar. Det har lett till att vi fått ut musik på artister i Japan, Asien, USA, Sydamerika och i många länder i Europa.

När märkte du att du har låtskrivartalang?

- Ganska tidigt när jag började spela i band tog jag med mig egna låtidéer som jag presenterade. Har alltid tyckt att det är roligare att arbeta med originalmaterial än covers. Jag tycker också att det är roligt att arrangera andras musik (så länge det är originalmaterial). Skrivandet har lett till att jag skrivit låtar till de band jag varit med i. Har även skrivit musiken till en musikal.

Du är en av få i reggaesvängen som deltagit i Melodifestivalen, du har medverkat nio gånger som låtskrivare. Är du sugen på att göra det igen?

- Absolut! Det är en jätterolig tävling som låtskrivare. När man kommer på plats har man gjort det mesta som man har ansvar för (skrivit låten, varit med och spelat in och producerat). När det är tävling kan man glida runt, träffa andra låtskrivare, artister och mest ha det skoj. Några kända är Jill Johnson - Crazy In Love, After Dark - La Dolce Vita, Östen med Resten - Hon kommer med solsken.

De gånger jag sett dig live på scen så har du spelat gitarr. Spelar du något mer instrument?

- Jag har en stor samling stränginstrument från hela världen hemma. Sitar, saz, bouzoki, fado, mandola, oud, banjo, dobro, cumbuz och en massa som jag köpt när jag varit på resor. Framförallt spelar jag gitarr, men använder ofta andra stränginstrument i låtar för att få fram en stämning eller något som kan krydda och bli en kul mix.

Jag brukar fråga de flesta artister hur de kom i kontakt med reggaen. Var började det för dig?

- Jag var redan som sjuåring i Storbritannien hos goda vänner från Västindien. Jag åkte i stort sett till England varje sommar och fick ganska tidigt den engelska reggaen serverad. Det var Matumbi, Steel Pulse, Aswad och Linton Kwesi Johnson. Mitt hjärta klappar nog starkast för de artisterna eftersom det var min inkörsport. Under den senare delen av sjuttiotalet exploderade instresset för Bob Marley i Sverige bland mina kompisar och självklart även hos mig när jag fick se en live-konsert med honom på tv. Radio Västindien var det radioprogram jag lyssnade på varje vecka när det gick med Thomas Gylling.

Kan du leva på musiken eller har du något annat yrke?

- Jag skulle nog kunna leva på musiken om jag sänkte min levnadsstandard kraftigt. Jag är småbarnsförälder med familj så jag har blivit lite bortskämd med att ha en fast inkomst. Jag har kombinerat det så att jag har ett civilt jobb på projektkontoret på Lantmäteriet till 80%. Övriga 20% går till att skriva och spela musik. Verkligheten är nog jag jobbar med musiken mycket mer än 20%, men jag har tyckt kombinationen har varit bra. Jag har haft det här upplägget i snart 10 år.

Påskpralin från LionDub

Ett mycket bra liveband som hittills inte fått till samma känsla på skiva har en ny skiva i röret. LionDub från Gävle har precis lämnat skivan Connected till tryckeriet och det blir release i påskhelgen. Gitarristen och låtskrivaren Lennart Wastesson är mycket nöjd med arbetet.

- Jag är mycket stolt över den. Den innehåller fantastiska låtar som har växt fram under en ganska lång tid. Vi har även haft en process där vi har bollat många idéer, gjort demor på dator, klippt och klistrat, skrivit nya arrangemang och försökt varit självkritiska. Vi har sedan tagit med oss låtarna till replokalen, spelat in de live i studio i Gävle, skickat till Internal Dread och han har sedan kommit med förslag om förändringar tillbaka till oss.

Live i studio

- Själva inspelningen gjordes i Rub-a-dub under hösten. Det mesta är gjort helt live med bandet samlat för att fånga ögonblicket. Vissa pålägg som körsång, gitarrsolon och så vidare gjordes sedan direkt efteråt, berättar Lennart Wastesson.

Trots att bandet hållit på länge har det hittills blivit två album, eller egentligen ett som det sedan gjordes en dubversion av. Och Internal Dread är inblandad nu också.

- Internal har varit med och producerat hårt och vi har även valt bort låtar under själva inspelningsprocessen och även efter mixningen. Det innebär att slutresultatet har de låtar som passar ihop och som berättar det vi vill säga om universell kärlek, sociala och existentiella frågor. Jag skulle vilja påstå att även om instrumenteringen är typisk för reggae så målar den här skivan mer än vad Trod Forward gjorde. Det finns lite mer luft, blåssektionen har blås som svarar på textrader, klaviaturinstrumenten får blomma ut i jazzharmonik och körerna är av typen jamaicansk vocal trio. Att vi sedan också lyckats få med legenden Dennis Bovell på toasting på en låt är för mig en personlig höjdpunkt, berättar Lennart Wastesson.

Bandet är mycket generöst på sin hemsida, där man kan lyssna på deras album och andra låtar. Skivan Connected släpps i påskhelgen på Mosebacke i Stockholm och i Gävle, i samband med bandets två påskspelningar. På Mosebacke får bandet dessutom sällskap av Dennis Bovell och Internal Dread med vänner. Späckad kväll på långfredagen alltså.

Nyckelharpa - ny mark?

Svenska Reggaebloggen uppskattar när musiker testar nytt, bryter ny mark. Nu tror jag att Internal Dread är på gång med något fräscht inom reggaen. Har någon använt nyckelharpa förut? Jag tror inte det.

Internal Dread jobbar med sitt matindustri-kritiska album Food. Det är något försenat men alla instrument, sånär som på nyckelharpan, var inspelat häromdagen. Sången återstår också, meddelar han.

Det här är Internal Dreads andra album under 2010, nyligen släpptes Melodica Buffet/Dub Buffet. Där var det också intressant instrumentering i form av dobro, banjo, mandolin, bouzoki och glissentar. Läs gärna Svenska Reggaebloggens recension av årets första skiva från Sveriges dubmästare.

"Låt inte Babylon vilseleda"

Enköpingsbandet First Light albumdebuterar i vår, troligen i maj, och vid mixerbordet har man lyckats få Internal Dread. I går var det livespelning med bandet på hemmaplan och det var livedebut på flera nya låtar, enligt sångaren Michél León.

- Bland de nya låtarna har vi Cool Down, kort sagt en låt som talar om att man ska tänka, ta vara på sitt liv och vara tacksam över att man har fått ett liv att leva. Jag vill påminna om att oavsett vilka förhållanden vi genomgår här i livet, måste vi vara starka, hålla huvudet högt och inte låta Babylon vilseleda oss på något sätt.

- Don't Walk Away är den senaste av de få "love songs" vi gjort, och den har heller aldrig spelats ute förr. Likaså My Neighbour. Låten har sina rötter och är tillägnad en väldigt god vän och sann broder i ett litet community som heter Airy Castle, St Thomas Jamaica.

Hur går arbetet med albumet som ska heta Judgement Time?

- Det har varit mycket runt omkring som varit tidskrävande den senaste tiden. Men arbetet går framåt. Trots tryck och stora förväntningar utifrån försöker vi låta bli att stressa med arbetet och ser hellre att det blir bra.

Vad blir det för stil på albumet?

- Den stil vi har är också den stil albumet kommer att ha, huvudsakligen roots reggae. Sedan kan man ha olika uppfattningar om hur en stil ska vara för att placeras inom en viss ram. Men vi kan däremot lova att soundet kommer att bli 100% Rub-a-dub, berättar Michél León sångare i bandet.

Vad har det betytt för er att jobba ihop med Internal Dread?

- Det betyder väldigt mycket för oss och vi kan understryka att det är en stor ära och ett rent nöje att ha fått den möjligheten. Det är någon vi ser upp till väldigt mycket. Vi har sett det som ett gott tecken och en välsignelse från ovan. Vår tid är kommen där vi till slut hamnade rätt, och det är vi tacksamma för.

Tidigare har vi varit i kontakt med en handfull olika skivbolag men som vi känt inte har haft något att erbjuda. Det är den stora anledningen till varför det inte har gjorts något riktigt album tidigare. Det vi har eftersträvat, är någon som kan lägga den sista biten. Och den biten har Internal Dread på Rub-a-dub.

Kommer det bli fler spelningar framöver för att marknadsföra albumet?

- Självklart finns det visioner om en turné för att marknadsföra albumet. Spelningar är under planering, mer om det vid ett senare tillfälle.

Michél León avslutar med en sak som gör mig både stolt och generad men jag publicerar det ändå...

- Till sist vill vi ge Svenska Reggaebloggen ett stort tack för dess existens, arbete och framför allt den support den ger med sig till den svenska reggaescenen... BIG UP! Vi vill också passa på att tacka alla som givit First Light support på ett eller annat sätt under dessa år - bless up!

UNT tog sitt ansvar

...och recenserade Internal Dread på Katalin i fredags. Fyra av fem kajor blev det.

"Alla som har sett honom live vet dock att hans låtar alltid lyfter mångfaldigt på scenen. Han kan konsten att sätta ihop ett dynamiskt band som svänger, fast det handlar kanske snarare om att han omger sig av bra musiker", skriver Andreas Jakobsson.

Vill du läsa hela recensionen? Gör det här. Vill du se bilder på Internal Dread och killarna och tjejen i bandet? Gör det här.

Mättande buffé

De senaste tre åren har Internal Dread spelat in och producerat andra. Nu har han lockat fram tonerna ur sin melodica och bestämt sig för att göra en soloplatta igen, senaste gången var med Party Time/Dub Time (2006). Mig veterligen är det här Sveriges första helt instrumentala reggaeplattor. Förstås blev det två på en gång, en som heter Melodica Buffet och så dubmixar på alla låtar, Dub Buffet.

Det börjar stabilt men det är först på sjätte spåret som mitt intresse ökar över medel. Låten Chow Mein levererar sköna gitarrljud och en skön melodislinga. Att se snön yra utanför fönstret och samtidigt njuta av dessa välljudande toner får en att längta till, säg, en varmare plats och en varmare tid. Här ligger också några sköna klockaktiga ljud.

Härifrån fortsätter det på hög nivå. Låten Hamburguesa del Pollo har en exotisk instrumentering, här hörs nämligen ett stränginstrument, troligen mandolin, som ett mycket skönt inslag. Min favoritlåt är Shish kebab, som låter lika orientalisk bitvis som kebaben en gång var. Här finns den mest smittsamma melodislingan från melodican och mandolinen hörs även här. Behöver jag säga att dubversionen, Dub kebab, också är minst lika skön? Melodican är lite avskalad, basen upplyft, karaktäristiska Internal Dread-effekterna är där i dubben. Det är inte det mest skruvade som han gjort men det är superb dub, i mina öron.

Meze med sin synthgitarr som varvas snyggt med melodican är också mycket bra. Av dubspåren sticker Dub Thali ut. Skivan Melodica Buffet växer alltså halvvägs in. Dub Buffet är förstås också mycket bra, men faktum är att hittills har Melodica Buffet snurrat flitigast.

Vågar experimentera
Det är upplyftande att höra att en veteran som Internal Dread fortfarande experimenterar med ljudbilden. Reggae kan vara så mycket mer än ordinarie gitarr, bas, trummor, synth och ibland en melodica. De för reggaen mer exotiska stränginstrumenten på skivan står Lennart "Lelle" Wastesson (LionDub) för. Smaka bara på dobro, banjo, mandolin, bouzoki och glissentar. Wastesson är också den som skrivit låtarna. Internal bidrar med en flexatone och den lite mindre bomba-trumman. Kul också att Brynn Settels (som spelat på de klassiska Peps-plattorna från 1970-talet och i Dag Vag) medverkar på skivorna.

Musiken håller mycket hög klass, men precis som med buffé är det lätt att äta för mycket, att få mer än man behöver. Den här buffén gör mig mätt, det är mycket att ta in 28 låtar i ett skivsläpp. Gör en tapas av det, portionera ut låtarna väl när du lyssnar. Plocka sex-sju åt gången, annars är risken att materialet flyter ihop. Det är nackdelen med helt instrumentala skivor. Sång lättar upp. Kanske är det också en vanesak?

Jag hoppas att fler vågar ta vid, att släppa helt instrumentala reggaeplattor i Sverige. Reggae handlar inte bara om religion, politiska texter eller rätten att röka på (som många verkar tycka är viktig). Det kan lika gärna handla om vackra, berörande, instrumentala låtar som får en att fly vinterstormens Sverige och längta till resten av världen.

Animationskung gillar baktakt

För mig dök Magnus Carlsson upp i mitten på 1990-talet, när den animerade serien Robin kom samtidigt som hans video till Paranoid Android med Radiohead snurrade på MTV. Inte kunde man då ana att det dolde sig ett stort reggaefan bakom bilderna.

- Jag började lyssna på reggae på 1970-talet. En av de första plattorna var Peps Hög Standard. Runt 1979-80 började jag lyssna på Dag Vag och minns en superkul spelning på Kåren i Göteborg, där Tage Dirty var sjuk och ersatt med Sten Krossén a.k.a Bosse Skoglund. Om jag minns rätt var även Peps Persson med, under namnet Pripps. Då var Dag Vag mina absoluta idoler. I samma veva började jag lyssna på mer traditionell reggae, men också dubplattor med King Tubby, Lee Perry, Linton Kwesi Johnson med flera, berättar Magnus Carlsson och snart ställde han sig på scenen själv.

- I mitten av 80-talet hade var jag med i ett reggae/ska band i Göteborg. Jag spelade först trummor, men övergick sedan till bas och sång, då det var lättare att hitta trummisar än låtskrivare och sångare.

Om jag minns rätt från de serier jag sett som du animerat förekommer en del reggae och hiphop i serierna. 

- När jag började med animation 1989-90 var det inte bara själva filmskapandet som var kul utan även ljud och musik. Jag försöker ofta göra musik till mina grejer. Oftast gör jag demor och jobbar sedan med "riktiga" musiker som kan spela mycket bättre än jag. Själv spelar jag ganska många instrument lite halvdant, men är inte superbra på nåt. Då är det fantastiskt kul att få jobba med helproffs, berättar Magnus Carlsson för Svenska reggaebloggen.

På soundtracket till Desmond & Träskpatraskfällan, Magnus Carlssons första långfilm, kan man höra flera svenska skådespelare sjunga ut till baktakt. De gör det alla som de karaktärer de gör i filmen. Shanti Roney gör grisen Desmond, Rikard Wolff gör älgen Helmut och Anna Blomberg gör Bittan ko. Det finns några spår på soundtracket som är riktigt kul att höra, framför allt Rikard Wolff i Då går jag till fru Krokodil. Lyssna på kören! Hela skivan finns att höra på Spotify.

- Vad gäller filmen Desmond & Träskpatraskfällan (filmen hade premiär i december 2006), så var det egentligen meningen att Peps skull göra musiken. Vi talades vid några gånger om detta men i samma veva fick han hjärtbesvär och åkte in på sjukhus. Då beslöt jag att göra musiken själv. Magnus Frykberg hjälpte med producerandet och vi mixade allt hos Rub-A-Dub Studios med hjälp av Internal Dread. Inget digitalt tjafs där.

När får vi höra mer reggae från Magnus Carlsson?

- Jag kommer med all säkerhet göra mer musikprojekt framöver, berättar han och erkänner att han inte är helt med när det gäller ny reggae.

- Den svenska reggaescenen nu är jag väl inte helt uppdaterad på. Några band som finns på min iPod när jag tränar är Svenska Akademien, Helt Off och Peps förstås.

Fakta:
Magnus Carlsson
illustratör, animatör, hobbymusiker
Känd som mannen bakom de animerade serierna Robin, De tre vännerna och Jerry och Da Möb. Alla har visats på SVT. Dessutom känd för stopmotionfilmen Desmond & Träskpatraskfällan.

Mat med posten

Bloggredaktionen är på väg att hämta kraften igen efter måndagens fysiska och psykiska påfrestning, som en förlossning innebär även för mannen. Ett uns av kreativitet har åter tagit min kropp i besittning.

Mat med posten brukar inte vara någon hit. Själva fräschören brukar avta någonstans i Tomteboda. Men dagens mat i brevlådan föder själen, förhoppningsvis. Internal Dreads skivor Melodica Buffet/Dub Buffet damp ner på hallmattan, och i skrivande stund begås första lyssningen. 28 spår sammanlagt, mycket att ta in och recensera. Förhoppningsvis hinner jag med en recension till på fredag, allt beroende på hur mycket krångel lilla familjen ställer till med. Den består just nu av en mycket trött mamma, en mycket trött pappa, lätt obstinat storasyster på 1½ år och en nyföding som behöver 100% uppmärksamhet. Det är nästan lika omtumlande med barn nummer två som med nummer ett.

Buffén är dukad

Vi var alldeles för få som såg honom spela live på Uppsala Reggae Festival i somras. Nu är Tom "Internal Dread" Hofwander skivaktuell med sitt tredje släpp som soloartist. En av Sveriges flitigaste ljudtekniker är artist själv med jämna mellanrum. Han var tidigare medlem i Calcutta Transfer och har spelat in i princip alla svenska reggaeartister som ljudtekniker. Med sina 30 år i branschen är han en av tungviktarna på och bakom reggaescenen.

Skivan Melodica Buffet är färdig. Hur har du jobbat med den här skivan jämfört med tidigare skivor som Internal Dread?

- När jag spelar in Internal Dread-album spelar vi vanligtvis in typ 3-4 låtar i taget och jag skriver vidare på albumet samtidigt som blås, percussion och körer läggs på. Nu spelades alla låtar in samtidigt som en studio-session med ett drömband; Daniel Spahni (LKJ) på trummor, Dennis Bovell på bas, Jonahgold på piano, Lelle Wastesson (LionDub) på gitarr, Robert Elovsson på orgel samt mig själv på melodica. Huvuddelen av melodica-tagningarna är från då. Låtarna var skrivna och arrangerade av Lelle och vi hade alla haft låtarna i någon månad. När vi väl träffades kunde vi alla låtarna. Det tog bara knappt två dagar att spela in grunderna, berättar Internal Dread.

Det har gått 3½ år sedan förra skivan, Party Time/Dub Time (2006). Har du förändrat ditt musikaliska tänk sedan dess?

- Ja, jag har förändrat mitt musikaliska tänk. Jag tror att jag skriver i andra harmonier nu, mina medmusiker säger så i alla fall. Det kommer nog framgå mer på mitt kommande vokalalbum Food än på Melodica Buffet. Snarare har jag i min roll som producent instrumenterat låtarna ganska "worldigt", med mandolin, oud, dobro och banjo bland instrumenten.

Nu är det en uttalad melodicaplatta, den första i sitt slag. Är Musiksverige redo för melodican nu?

- Allvarligt talat så är Melodica Buffet mycket välskriven, välspelad och spännande producerad, så jag hoppas att den får uppmärksamhet, inte bara inom Reggaesverige utan även hos musikälskare överallt.

Hur mycket har du sneglat på Augustus Pablo, melodicakungen, i ditt arbete?

- Jag har faktiskt aldrig lyssnat vidare mycket på Augustus Pablo, utan bara stött på honom när jag lyssnat på King Tubbys album, t ex Meets the Rockers uptown. Jag är faktiskt utan Augustus-komplex, tack och lov. Jag har sen barnsben spelat klaviatur och bakom mixerbordet ofta spelat melodica till de grunder som spelades in i studion. Ibland ledde det till att melodicaversioner kom med på plattorna, t ex med ZilverZurf, LionDub, Dubadown och Baba Blues. Idén att göra ett renodlat melodicaalbum har alltså funnits länge. Melodican har ett nästan heligt anseende inom reggaevärlden, vilket jag tycker kan vara hämmande för reggaens musikaliska utveckling. Konst är att gå vidare.

Vad har du för förväntningar på skivan?

- Jag gör faktiskt plattor enbart för min egna konstnärliga utvecklings skull. Det är en pina och njutning jag inte kan vara utan. Den släpps som en dubbel-CD med alla dubbar, som är ett annat konstnärligt måste för mig. Dessa dubbar är mördande.

Du har precis byggt färdigt en ny studio utanför Enköping, där du bor. Är du trött på Stockholm?

- Ja, jag är otroligt trött på Stockholm. Babylon är städerna. Jag tror/vet att Babylon kommer att falla och då bör man inte bo i en storstad.

Hur skiljer sig Studio WeedWood från Rub-a-dub i Stockholm?

- WeedWood har samma utrustning som Rub-a-dub: analog 24-kanalsbandare, Soundcraft Series Two mixerbord, samma effekter, kompressorer, mickar, allt samma. Den stora skillnaden är att jag inte behöver köra till Stockholm för att jobba, utan kan göra hemma på gårn'.

Internal Dreads dubbelskiva Melodica Buffet/Dub Buffet släpps i slutet på januari.

Papa Dee om P3 Rytm och dubbar

Han väljer att hålla en låg profil nuförtiden, Papa Dee. Men för Svenska reggaebloggen gör han ett undantag. Daniel "Papa Dee" Wahlgren, en anledning till att många i min generation upptäckte reggaen och hiphopen i början av 1990-talet med Lettin' Off Steam, Ain't No Stoppin' Us Now och Microphone Poet. Efter ett flertal album under 1990-talet med reggaen som ryggrad men där albumen kunde sväva iväg åt många spridda stilar var det dags för Sveriges Radio och programmet P3 Rytm. I fredags sändes det sista programmet efter tio år i etern. Papa Dee berättar hur det började.

- P3 Rytms koncept var i mitt huvud en blandning av mina favoritradioshower: David Rodigan och Barrington "Barry G" Gordon. När jag var liten brukade jag spela in Rodigans shower när jag var i London. Köpte kassetter med clasher mellan honom och Barry G. Lyckades med en gammal Aga-radio få in Ranking Miss P:s show på BBC Radio One, och Mikey Dread och DATC förstås, berättar Papa Dee.

- Det skulle vara bra musik, lite jinglar, fula bleepljud, inte för mycket pladder, bra information och kuriosa. P3 ville naturligtvis ha någonting som representerade den så kallade världsmusikscenen så jag mixade i min hjärna ihop en bra blandning av det mesta runt världen. Nytt och gammalt, fast med tyngdpunkt på reggae och dancehall. Jag ville också att programmet skulle luta mer åt mer klubbig musik. Inte så mycket folkmusik och dylikt även om vi glimtade med lite sådant emellanåt.

Papa Dee berättar att han var runt i världen, beställde massor av musik och fick enligt sig själv ihop ett ganska unikt material.

- Det hjälpte att jag hade mycket personliga kontakter. Vi (Daniel Wahlgren och Daniel "Nougie" Jadama) tittade lite på listor och försökte spela vissa genrehits men det mesta valdes med instinkt. Ofta funkade konceptet grymt bra och vi fick mycket kärlek från de svältfödda ute i landet och även från utlandet.

I samband med brottsutredningen mot Papa Dee plockades han bort från programmet av Sveriges Radio. Nougie, som tidigare jobbat som producent, tog över mikrofonen. Han sände fram tills i fredags, 9 januari 2010 då programmet lades ned.

- P3:s beslut att lägga ner programmet är tragiskt, säger Papa Dee. Nu när mångfald behövs mer än någonsin väljer man att göra radio om möjligt ännu smalare. Det är bistra tider just nu, intolerans och fördomar. Det hade behövts lite värme och glöd.

Dubalbum på väg
Vi lämnar P3 Rytm. Papa Dee tittar hellre framåt och berättar om sina kommande projekt. Hans senaste skiva A little way different (2008) har gjorts om.

- Internal Dread har precis mixat mitt senaste album in dub. Det blir Papa Dee meets Internal Dread in dub. Han är i toppskiktet, världsklass vad gäller dub. Det känns som klassisk dub men ändå modernt och med Internals unika sound. Det var extra kul att få inviga Internals nya studio Weedwood. Det blev grymt sound och den ligger i en fantastisk miljö, berättar Papa Dee.

Papa Dee meets Internal Dread in dub släpps på hans eget bolag, Cosmos till våren. Några av låtarna från albumet A little way different har också fått ny sång. De versionerna kommer förmodligen släppas som 12"-singlar.

Sommaren 2008 körde Internal Dread och Papa Dee livedub på Uppsala reggaefestival, något de tänker fortsätta med 2010. Papa Dee har också ett vokalt album på gång till sommaren.

- Det är mest producerat av Partillo, men Kapten Röd, Internal Dread, Larsa från Svenska Akademien och Million Stylez är också inblandade.

Rykande aktuellt på Reggae Week

Nu är programmet för Stockholm Reggae Week spikat och det är ingen dålig uppsättning som ställer upp i år. Det börjar onsdag 27/1 med Governor Andy, som har två album på gång. 28/1 spelar Million Stylez, som i januari släpper sitt nya album Everyday. 29/1 spelar Robert Athill, som inom kort släpper sitt debutalbum och recenserades här i bloggen. 30/1 spelar Internal Dread, som i slutet på januari släpper sitt album Melodica Buffet och så avslutas reggaeveckan med en dubafton 31/1. Där är bokningarna inte helt klara än.

Ni som inte tar chansen att besöka reggaeveckan i år missar något. Vilket startfält!

Internal Dread i Thailand

Ibland får jag uppdateringar av Internal Dread om vad som är på gång. Följande mejl damp ner i korgen det senaste dygnet:

"Jag är nu i Bangkok, ska imorgon (läs i dag) vara med på en spelning med Jahdub & Tbone här i Bangkok. Jag har träffat Jahdub tidigare, varit hemma hos honom och mixat i hans fantastiska studio. Han jobbar mycket med dub och har Thailands äldsta reggae/ska band sen 20 år tillbaka. Jahdub och jag planerar gig och studio sessions ihop."

Och medan vi ändå är inne på Internal Dread, hans ännu osläppta instrumentala album Melodica Buffet kommer firas med en spelning i Uppsala 29 januari. Som jag förstår det kommer också låtar från hans kommande vokala album Food att framföras.