Tändstickor för mörkrädda

Skiva 11 av 11 i genomgången av 00-talets bästa skivor, Svenska Akademien: Tändstickor för mörkrädda.

Den här skivan var Svenska Akademiens genombrott till den breda publiken. Tändstickor för mörkrädda en sån där ovanlig platta där alla spår är bra och den håller fortfarande. Det är bandets bästa platta enligt mig. De blandar upptempo rootsreggae med hiphopinfluenser. Musiken är enkel, lekfull och tung med bra driv hela vägen. Bandet lämnade med denna plattan den tidigare hiphop-demoproduktionen och tog svensk reggae till en högre nivå. De har själva spelat in skivan och tackade nej till skivkontrakt hos de stora bolagen som de kritiserar. Deras budskap om kärlek, revolution, veganism och stöd för flyktingar känns genuint och gör musiken ännu bättre.

General Knas toast är så tung och hård att tankarna lätt går till Bounty Killer. Storsien gästar riktigt bra på Det kunde lika gärna varit du och jag. Titti Tångs mjuka sång kombinerat med Sture Allén ljusa röst och General Knas mörka toast skapar en skön dynamik.

Torbjörn Granrot

Hur många kan man vara på en scen?

Svaret på frågan är minst 19. Det var vad LionDub åstadkom under delar av sin konsert i Uppsala på onsdagskvällen. Förutom nio ordinarie i bandet så gästade en afrikansk kör under några låtar. Räknar man dessutom in deras körledare så var de 20, om jag inte missade någon.

Första akten bjöd på mest gamla låtar, uppblandade med ett antal nya. Andra akten bjöd på nya låtar uppblandat med en gammal Marley-cover. I första akten värmde solen och musiken. I andra akten var det nästan bara musiken som värmde, men som den värmde! Konserten i Uppsala visade på kvaliteterna i nya plattan Connected (som Svenska Reggaebloggen recenserade i våras), att låtmaterialet nu är starkare än deras tidigare låtar. Titelspåret var en av de som förstärktes av kören och låten sticker ut som ett mästerverk. Dem A Talk var en annan låt som stack ut i kväll.

Sammantaget, högsta betyg till bandets nya låtar. Det kändes lite segt i första akten trots solskenet, men andra akten var en höjdare. Ett litet minustecken var faktiskt Bob Marleys Africa Unite, som var ett av extranumren. Nu blev det en välfylld konsert med 20 eller 21 låtar. När det är dags för en kortare konsert rekommenderar jag bandet att välja bort några av de äldre låtarna till förmån för de nya.

Några iakttagelser från kvällen: stora delar av Rub-a-dub-stallet var på plats. Förutom LionDub på scen och Internal Dread vid mixerbordet så var Joseph Beckford och delar av First Light där som publik. Dessutom fanns andra ur Uppsalas reggaeliv där på plats som Storsien, Daddy Natural från Natural Way och Andreas Weslien från Meditative Sounds. Nu tillbaka till LionDub.

Låtlista:

• Trod Forward
• Woman
• Have I Ever Told You
• Battle Inna Babylon
• Rainbow (Who Tell Me Who)
• Reggae Music
• Time Has Come
• At The Break Of Dawn (?)
  (blev störd av lätt berusad kvinna här i fem minuter)
• Fire
• Girlie, Girlie

------------------------------------------------------------------------------------------

• Run Come Away With Me
• My One And My Only
• Dem A Talk
• Cool And Deadly
• Judge Not
• Dance Little Sister
• Connected
• One In A Million
• Love Revolution

--------------------------------------------------------------------------------------------

• Africa Unite (med Internal Dread som gästsångare)
• Fly Away

Lyssnade på King Solomons ljudsystem

I går firades valborg med pompa som sig bör i Uppsala. De flesta hade en trevlig dag och kväll. Svenska Reggaebloggen med familj spenderade tidiga eftermiddagen i en klassisk musikpark, Engelska parken, som Owe Thörnqvist gjort odödlig med sången om rumban.

Sena eftermiddagen blev en skön stund i vårsolen, på en filt vid en rondell. Hur låter det? Jo, men det var bättre än det låter. Vi satt där, hela familjen, för att ljudvolymen nära King Solomons ljudsystem var för högt för våra känsliga öron. Det gjorde inget. Vi hörde jättebra bakom husväggen som dämpade den värsta basen. Dottern kunde springa upp och ned för en trappa, eller låna två studenters tillfälligt utställda och dumpade soffa och klättra i den. Sonen låg mest och sov eller låg och sken ikapp med solen. Hur mycket man har ut av en ljudsystem-eftermiddag som tre månaders bäbis vet jag inte.

Bloggen såg alltså inte själv, men kunde höra både Junior Natural och Storsien gå loss på mikrofonen till den mullrande basen. När jag kikade in mellan studenthusen så dansade en stor del av den spontant samlade publiken där. Det är en fin tradition i Uppsala att köra ljudsystem på den så kallade Triangeln, hoppas den kan leva vidare. Kan vi göra den lika långlivad som champagnefrukost, picknick i Engelska parken, mösspåtagning, körsång och socialt mingel i kubik? Kanske inte, men det vore kul om den kunde leva så länge att mina barn kan dansa runt till musiken, med prydliga hörselkåpor för öronen. Det skulle göra mig glad.

Bredden bekräftas av Diegojah

Gratis är sött och gott. I det här fallet gäller det stockholmaren Diegojah som släpper sitt album Dancehall Sweet till alla oss helt fritt.

Den här recensionen förtjänar först en bakgrund. Jag har aldrig varit något dancehall-fan, annat än av gammal 80-tals. När det kommer till festivaler väljer jag alltid roots-spelningar före dancehallen, tröttnar så fort på den moderna dancehallen live. Dock har jag blivit mer och mer tolerant mot stilen. Nu sitter jag alltså med en skiva som innehåller enbart dancehall och ska recensera den.

Diegojahs skiva består av två delar, kan man säga. Uppdelningen beror på vem som suttit i producentstolen. Ena halvan är gjord av Viktorious (Sverige), den andra av Raggattack (Spanien). Först ut är de svenska rytmerna. Jag blir väldigt förtjust. Det känns lekfullt, avspänt. Jag är en fan av ljudbilden, som är lite ickefundamental. Det är blippigt. Ett spår är bekant för oss som följer den svenska scenen, From the first day bygger på samma rytm som Gangstrar med GeneralKnas och Storsien från Generalens album sommaren 2009.

Behållningen för mig är först och främst Diegojahs sång. Det andra är den blippiga ljudbilden. Mest smittsamma spåret är nog ändå titelspåret, som bygger på Viktorious-rytmen Payback. Skivan kan du ladda ner från Diegojahs hemsida eller direkt via den här länken.

Nu börjar jag bli riktigt imponerad av hur bred den svenska reggaescenen är 2010 och hur bra det låter. Det är en frisk scen vi har, livfull och vital. Keep up the good work, alla artister och producenter.

Dancehall väckte Norrlands

Svenska reggaebloggen har bevakat klubben Melting Pot på Norrlands nation i Uppsala. På fredagskvällen spelade som vanligt husbandet Congoman Crew, i kväll med Storsien och P-Danjelsa vid micken. Det var uppvärmning med P-Danjelsa och en av killarna i Congoman Crew som dj:s först. Vid 23-tiden var det så dags för livemusiken att ta över scenen.

P-Danjelsa var förstås huvudakten. Med sitt album Goffa! i bagaget så hade delar av publiken bra koll på vad de skulle få höra. Helt uppenbart var det de mer dancehall- och ragga- aktiga spåren som gick hem bäst hos den danssugna publiken. Personliga favoriter som Dom och Samerna tog mindre plats, trots sin kvalitet. Istället framstod låtar som App, app, app och Olla dom som större favoriter. Den positiva överraskningen var att Gaffa gaffa (från samlingsskivan Högre standard) fick plats.

Av husbandet Congoman Crew framstod saxofonisten Felix, framför allt när han fick greppa tenorsaxofonen. Storsien fick också träda fram som solosångare vid två tillfällen: under Gangstrar (normalt tillsammans med GeneralKnas) och Ockuperad mot ockupant.

Störst uppmärksamhet, tillsammans med Olla dom, fick en typisk P-Danjelsa-version av Bröderna Sluts Haru hunni bunni hunn. Det var i dancehallttolkning med ny text som denna buskislåt väckte publiken.

Låtlista:
Fläng
Essingeleden
Jamtan Ta Tebaker
Gnussa
Messa Massa
Gangstrar (Storsien)
Ockuperad mot ockupant (Storsien)
Dom
Samerna
Skamusiken
Landslaget
Gaffa gaffa
App app app
Haru hunni bunni hunn?
Extranummer: Olla dom (i dancehall-version)

Lapp innan luckan

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Fredagskvällen i Uppsala blev inte det. Följande budskap mötte Svenska reggaebloggen redan i entrén:

Så, det blev en extremt billig utekväll och mer tid för fredagsmys. En garderobsavgift och en öl i baren för under 50 kronor. Att vänta in Storsien som DJ kändes inte intressant. Hoppas bara att olycksfallet som nämns på affischen inte är allvarligt för vare sig Sture eller Congoman Crew.

Tillbaka till Norrlands

I kväll är det klubbspelning som gäller för mig, Sture, Storsien och Congoman Crew. Norrlands nation i Uppsala kör reggaeklubb en kväll i månaden med jämtlänningarna i Congoman Crew som husband. Ska bli mycket spännande då CMC är bra på nätet (har aldrig sett dem live), Storsien är bra live och på skiva och Sture är superb på skiva och bra live.

Tajt trots ovana tillsammans

Hög stämning som sig bör på Katalin i Uppsala.

När man kommer hem från en spelning har man två val som bloggare och recensent. Gå och lägga sig och hoppas att man kommer ihåg något från kvällen före, eller skriva av sig medan minnet är färskt fastän man egentligen är för trött för att vara kreativ. I det här fallet väljer jag det senare.

Rootvälta gjorde i kväll gemensam sak med Governor Andy på Katalin i Uppsala. Innan spelningen funderade jag på hur det skulle gå till. Skulle ena akten vara förband till den andra? Skulle de samköra? Det visade sig att de körde två set var, kan man säga. Rootvälta inledde med låtar som Jamaican Style och Peace And Love. Det lät bra men jag har aldrig varit något stort fan av Rootvälta och inte heller så här långt av spelningen. Det lät bra, absolut, men det fick inte igång mig på alla cylindrar.

Efter cirka 20 minuter kliver Governor Andy upp på scenen. Stämningen höjs i lokalen. Precis som jag misstänkte så var suget efter Guvernören större än efter Rootvälta. De av bloggens läsare som jag pratade med innan bekräftade den bilden. Governor Andy med Rootvälta som kompband rev av fem låtar: Girig, Glömda hjältars ballad (i fet dubversion), Dina rub-a-dub, Bulleribock och Bonus på kortet. Publikfrieri var det, som sig bör från en veteran i branschen.

Rootvälta har hållit på i 21 år, Governor Andy ännu längre. Trots att de har en viss ovana tillsammans (det var första gången live på scen) så märks det inte särskilt mycket. Snarare märks det att det är två fullblodsakter vi får se.

Efter obligatorisk inropning får vi höra ytterligare Rootvälta-låtar som Running For Gold och avslutningsvis Natt & dag. Vid det här laget är stämningen ungefär lika hög på sångaren Mattias Björkgren som på publiken framför scen. Uppenbart har bandet en högtidsstund, i varje fall får dem oss att känna så och glädjen i ögonen ser äkta ut. De har fått bekräftelsen som de så väl behöver. Kontakten finns där.

Då är det dags för Governor Andy igen, som bjuder på Reggaeprofil (med Storsien som gästartist), Bitch och hora och avslutar med Från ovan sända. Konserten avslutas med en tam och musikaliskt halt version av Bob Marleys Stir it up.

Sammanfattningsvis då efter 1h 40 min reggae. Jag blev positivt överraskad av Rootvälta som bjöd på hög kvalitet, bättre än på skiva och deras musik mådde helt klart bra av att framföras på en klubb istället för utomhus som på URF i somras. Det blir en stark trea, mycket nära en fyra i betyg. Governor Andy får en svag fyra, stabilt framträdande men han verkade ändå inte superpeppad. Fanns det möjligtvis en viss nervositet över hur det skulle gå? Jag vet inte, men något dämpade Guvernören i kväll. Trots det alltså en fyra. Vid mixern var Internal Dread och det drar alltid upp det gemensamma intrycket. Inget betyg till dig i kväll, Tom, men stabilt som vanligt.

Rootvälta:


Governor Andy:

Dagens kändisspaning

Jag är 99% säker på att jag mötte Storsien, med barnvagn, i Uppsala i dag. Kan det stämma? Varför knuffar alla barnvagn? Vad jag gjorde? Knuffade barnvagn, genom tunneln under Luthagsesplanaden vid 14-tiden.

Don Carlos ägde fredagen

Så var festivaldag två sedd. Det blev en längre kväll för mig och fler band hann ses. Vi börjar väl från början.

Junior Kelly. Såg jag lite grann av och blev inte särskilt berörd. En tvåa.

Format & Storsien. Såg Uppsalakillen Format för två månader sedan. Storsien har jag också sett förut. Det var rätt bra tryck i tältet. Jag satte mig utanför och lekte med dottern. En trea ändå för trycket.

Collie Buddz & The New Kingston Band. Det här fastnade inte på mig. En tvåa.

Roots Circus. Nu börjar det ta sig. Tyvärr hade bandet väldiga ljudproblem. Konserten kom igång för sent, men när den svala inledningen lade sig så blev det bättre och bättre. Bandet körde en Calcutta Transfer-cover (undrar hur många som visste det i tältet...), Easy Loving från 1983. För mycket lovers rock sa min ljudteknikerkompis. Inte då! Bandet hann också göra en cover på Eleanor Rigby. De kämpade hårt med att hålla publiken kvar trots Collie Buddz på stora scenen och att kvällens gigant Don Carlos skulle ta vid på stora scenen. All heder åt Roots Circus men det blir inte mer än en trea ändå.

Don Carlos. Det var ju nu det lyfte ordentligt. Även om Don såg rätt gammal ut emellanåt så höll rösten hög klass. Många klassiker fick vi höra, t ex Guess Who's Coming To Dinner och Satta Massagana. Det känns som att Uppsalas reggaepublik ibland är svårflörtad och att det märks på artisterna. Inga sura miner men som att artisterna förväntar sig mer drag. Så även med Don Carlos. Konserten får ändå en fyra för rösten och det magnifika kompbandet.

Ziggi & The Renaissance Band. Här blev det ölpaus och snackepaus med goa vänner. Satt dock utanför tältet och hörde stora delar av konserten. Holländarna är stabila, såg dem på Öland Roots för två år sedan. En trea.

Third World. God klass på detta band som hållit på i drygt 30 år. Men de höll inte kvar mig hela spelningen och jag kan inte sätta mer än en trea. Det lyfte inte riktigt även om det var gott om publik framför stora scenen.

Samlade intryck då? Don Carlos var kvällens kung (jag tror han knäppte Ky-Mani på fingrarna, utan att ha sett Marley-sonen törs jag säga det) men fredagsfältet var lite tunt. Ser fram emot lördagen som blir betydligt vassare. Ses på Kap i morgon!