Oväntat bra respons för Papa Dee

Foto:Stefan Gunnarsson/Reggaefoto.

Vi var många som var spända och nyfikna på hur Papa Dee skulle mottas på Stockholm Reggaefest. Skulle han bli accepterad efter sitt avtjänade straff? Skulle han till och med kunna dra fördel av det och på kuppen blivit svensk reggaes bad boy? När det gick upp för mig att han skulle få avsluta festen förstod jag att arrangören litade på att Papa Dee skulle leverera.

Kultiration fick kort speltid, Papa Dee fick något mer. Han kom dock inte upp i timmen, som det var tänkt. Det blev i runda slängar 55 minuter med nästan enbart låtar från de senaste tre åren. Tyngdpunkten låg på låtar från hans album A Little Way Different (2008).

Efter inledande medleyt från kompmusikerna i Hot This Year Band, började Papa Dee med en cover på Dennis Brown, Promised Land. Därefter bjöds det på en helt ny låt, osläppt på skiva. Den heter Fall From Grace, men den gjorde inget större avtryck hos er recensent. Vi hann förbi tilldubbade versioner av såväl One In A Million och Suzy Wong innan det blev riktigt bra tryck på spelningen.

Miss Relli höjer temperaturen på Kontiki

Svettigt och varmt på dansgolvet. Foto: Alexander Hänninen.

Som vanligt vänder Rough Lynx Sound plattor och värmer upp dansgolvet när klubb Love Tip äger rum på Kontiki vid Slottsskogen i Göteborg. Det är trångt och varmt i den lilla lokalen men stämningen är på topp.

Det visar sig bli ännu varmare när kvällens akt, Miss Relli, kommer upp på den väldigt lilla och smått provisoriska scenen. Miss Relli är en relativt ny dancehallartist från Göteborg som är aktuell med sitt debutalbum/-mixtape där bland annat Million Stylez är med och gästar på en låt. Kvällens spelning är hennes femte och hon är uppbackad av Hot This Year Band.

Anthony B och publiken trotsar vädret

Sist ut på stora scenen på Uppsala Reggae Festivals tioårsjubileum är Anthony B. Han har varit enormt produktiv sedan han slog igenom i slutet av 90-talet med låtar som Heavy Load och Fire Pon Rome och har massvis av fantastiskt material att dela med sig av.

Han har varit på festivalen tidigare och backas nu upp av danskarna i Roots Harmonics, ett tajt band som spelade tillsammans med Konshens och Chezidek på årets upplaga av Öland Roots.

Anthony B står i kulisserna och sjunger Peter Tosh klassiker Equal Rights. När han kliver på scenen ökar tempot betydligt och hans höga karatesparkar sitter där de ska.

Mavado sjunger pinsamt falskt

Ett av de största namnen på årets festivalupplaga är utan tvekan dancehallstjärnan Mavado. Han besöker festivalen för första gången och att döma av förhandssnacket är många sugna på att se mannen med monsterhits som On the Rock och Weh Dem A Do i bagaget.

Men Mavado gör inte någon av de hitlåtarna rättvisa. Han gör faktiskt ingen av låtarna han spelar under den 50 minuter långa konserten rättvisa. Och det beror på två saker – han kan inte sjunga och är ingen vidare entertainer.

Busy Signal som stod på scenen precis innan verkade ha halsproblem men framstår i en jämförelse med Mavado som Celine Dion.

Mavado rör sig fram och tillbaka över scenen och sjunger till det förinspelade materialet lite på måfå. Han gör knappt en minut av varje låt, vilket i och för sig är bra för energin. Men det hjälper föga när både förinspelad kör och livesång är så falska att jag tar mitt pick och pack för att se Kapten Röd istället.

Busy Signal visar sin mångsidighet

Förra året var första gången dancehallstjärnan Busy Signal besökte Uppsala Reggae Festival. Nu turnerar han med nya plattan D.O.B (Difference of Busy Signal) och är på kärt återbesök.

Han går på scenen ungefär samma tid som förra året, då uppbackad av ett tajt liveband. Nu har han istället med sig en ensam dj. Det blir ett tråkigare uppträdande, men sannolikt ett vettigt beslut eftersom merparten av Busy Signals produktioner är elektroniska.

Den knappa 50 minuter långa spelningen bjuder på en rejäl hitkavalkad och Busy Signal får chans att visa sin mångsidighet och vilket skicklig deejay och entertainer han är. Precis som Jah Cure har han blykoll på vilka fansen är – många av låtarna är för damerna.

Mest applåder får han i Unknown Number och Wine pon the Edge från förra plattan. Men bäst blir det i Hustlin’ på tunga Baddaz rytmen. Publiken sjunger hela refrängen. De gör de också i Commodores covern Night Shift, en låt som Busy Signal inte riktigt gör rättvisa. Han verkar ha halsproblem och partierna han sjunger låter inte alls lika bra som de ska. Men det bryr sig säkert inte många framför scenen om när han tar av sig solglasögonen och vickar på höften.

Alborosie utmanar polisen

Italienfödde Alborosie spelade på Uppsala Reggae Festival 2008. Då tillstötte rättsliga komplikationer som ledde till låten Operation Uppsala. Kanske är det någon form av uppror när han inleder kvällen med två låtar om just droger – No Cocaine och Herbalist.

Han spelar sina stora genombrottslåtar, bland annat Kingston Town och Rastafari Anthem. Han spelar såklart också Operation Uppsala. För att få extra tyngd bakom budskapet sjunger han delar av verserna a capella och får stora applåder – både under låten och under försnacket som handlar om att legalisera marijuana.

Konserten har fyra huvudpersoner. Självklart Alborosie, men också I.Eye och hennes körkollega som tar mycket plats. Det gör också bandets trummis som ibland står upp och slår så hårt och mycket på sina pukor att jag undrar vad de egentligen gjort honom för ont.

Publiken är med på noterna och om det inte varit så halt på grund av regnet skulle jag förmodligen haft knäskålar upp till halsen under hela spelningen.

Kapten Röd

Det är inget snack om vilken artist i tältet som lockade flest åskådare. Kapten Röd fyllde tältet. Vad Kapten Röd kan vet många av er redan, och hans proffsighet skiner igenom i allt under spelningens 13 låtar. Kul att publiken var så med på noterna i de nya låtarna, det blev tre sådana. Framför allt var det låten som Kaptenen valt att läcka en del av, 1.000.000 nollor. Det blev en mastodontversion där Hot This Year Band fick briljera i sina musikkunskaper. Förutom roots-stilen som låten är gjord i stegade de oss igenom ska, dub, soca(?) och tillbaka till roots, samtidigt som medlemmarna presenterades.


Var Kapten Röd bäst av de svenska artisterna under festivalen? Mitt svar är nej, Million Stylez med Gideon Rockers var vassare. Mitt omdöme bottnar i att Million Stylez helt enkelt har kunnat förändra sin show mer med två skivor ute. Kapten Röds låtar är väldigt bra, men följer man den svenska reggaescenen så har vi hört hans låtar många gånger om. Jag söker helt enkelt nya låtar, mer variation i utbudet. Då kommer Kapten Röds show höja sig ytterligare. Men det var nästan jämnt reggaeskägg mellan Million och Kapten, men Millions var någon millimeter längre.

I skrivande stund återstår tio minuter av Anthony B:s spelning på stora scenen. Recension därifrån kommer i morgon. Jamaicanska Stone Love Movements avslutar i tältet. Då är inte Prince Herring kvar, men fotograf Stefan Gunnarsson knäpper säkert ytterligare några fina bilder.

Million Stylez

Okej, nu börjar det bli svårt att toppa grejerna som händer på Uppsala Reggae Festival. Regnet upphörde, Alborosie och Million Stylez började samtidigt, festivalens största clash hittills. Det kommer en till senare, när Mavado spelar på stora scenen och Kapten Röd spelar i tältet. Det är omöjligt för mig att säga vem som vann slaget mellan Alborosie och Million Stylez, men jag kan säga att de som såg Million Stylez var nöjda med vad de såg. Största publikuppslutningen hittills i tältet, mannen med den bästa publikpiskan visade verkligen vad han går för.

Det känns verkligen som att han har mognat med åren, att han mådde bra av att dröja några år med sin uppföljarplatta Everyday. Redan när Love We Deal With drog igång spelningen så hade han publiken med sig men efter tre låtar blev det galet. X Amount Ah Gyal men framför allt Young Gunz fick publiken att fullkomligt hänföras. Men det var inte bara med de tunga dancehallåtarna som Million styrde som han ville, utan även med de lugnare låtarna. Tillsammans med kompbandet Gideon Rockers krossade han allt annat hittills.

Återstår att se om Kapten Röd lyckas matcha Million Stylez. Han har helt klart satt en hög ribba för fortsättningen.

Flickfavoriten Jah Cure

Den tredje och sista dagen av Uppsala Reggae Festival präglas av regn. När Jah Cure kliver på stora scenen en halvtimme försenad står regnet som spön i backen. Men publiken trotsar vädrets makter och det är riktigt mycket folk och bra drag framför scenen. Faktiskt under den hela timme som Jah Cure tar till sitt förfogande.

Det är många flickor framför scenen. Och de hörs. Framför allt när Jah Cure spelar sina ballader och mer lovers-orienterade låtar, exempelvis Longing For, som är ett av hans sista nummer. Som tur är blandar han upp alla sockriga låtar med några tyngre saker från hans tidiga plattor. Han gör riktigt bra versioner av King in This Jungle, Nah Build Great Man och Sunny Day som mynnar ut i en dubaktig instrumental rökare.

Jah Cure har stenkoll på vilka hans fans är, och publikens tjut når nya höjder när han börjar klä av sig – från svart jacka och vit skjorta, till vitt linne, till bar överkropp. Och den barbröstade bringan river onekligen ner både gälla skrik och höga applåder.

Högt tryck på Serengeti

En god vän och jag hade en diskussion efter Serengetis spelning. Var det den bästa hittills på festivalen? Hon tyckte det. Jag tycker den var bäst av de svenska men om den slår Abyssinians är jag tveksam till. Stilarna är lite för olika för att kunna jämföras rättvist. Hursomhelst.



Serengeti och Hot This Year Band bjöd på tolv låtar, och stämningen växte vartefter. Folkmassan växte också väldigt kraftigt i samma veva som Natural Way slutade spela på stora scenen, men också på grund av regnet började falla. Lagom halvvägs in showen var tältet väldigt välfyllt. Som publikdomptörer måste jag ge Serengeti högt betyg. Det som till en början var en ganska tillknäppt publik slutade med extas, även om många då hade droppat av för att se Jah Cure på stora scenen.

Det jag inte gillar med Serengetis skiva är de poppigare mainstream-flörtarna. Men live slapp vi undan dem. Det var hårdare, tuffare sound och det var till stor fördel. Men även såpass soft låt som To The Clouds funkade riktigt bra på publiken. De stora plussen blir den snudd på till oigenkännlighet omgjorde Nah Shoot N Miss, i någon slags funkigare version än på skiva, Rumours and Lies var en publikfavorit och som näst sist låt körde man We Run Tings, med såväl Etzia som gästsångerska som en dansare på scen (jag uppfattade dessvärre inte hennes namn). Det var konsertens höjdpunkt och Hot This Year Band fick briljera i instrumentala utsvävningar i slutet av låten.


Bästa låtar: Nah Shoot N Miss och We Run Tings.

Robert Athill

Någon måste ju börja varje dag på stora scenen. Tyvärr var det Robert Athills lott under lördagen. Han och bandet borde fått chansen betydligt senare på festivalen. Deras tunga roots reggae gick hem klockrent hos den fåtaliga publiken. Debutplattan som kom i vintras är fortfarande en av svensk reggaes bästa 2010. Live stack låtarna Reggae Music och Rise Natty Rise ut. Ska vi tro att Robert Athill kommer få bättre speltider och större publik i framtiden? Jag tror det.

Bunny Wailer fokuserar på sitt solomaterial

Sist ut på stora scenen på Uppsala Reggae Festivals andra dag är den ende kvarvarande medlemmen i legendariska gruppen The Wailers.

Bunny Wailer har varit i branschen sedan tidigt 60-tal och spelat in en rad klassiker både på egen hand och tillsammans med sina tidigare kollegor Bob Marley och Peter Tosh.

Kvällen till ära är Bunny Wailer klädd nästan exakt som på fjolårets konsert på Gröna Lund i Stockholm – vit dress, rastahalsduk, solglasögon och väst. Han har med sig ett tajt band med fullfjädrad blåssektion och en kör på tre personer. Medan kören under kvällen gungar långsamt i takt med musiken, så har Bunny Wailer själv något mer energi.

Han struttar och dansar fram och tillbaka över scenen och river av flera klassiker från hyllade solodebuten Blackheart Man, bland annat Armagideon, Fighting Against Conviction och titelspåret.

Den dryga timslånga konserten handlar i huvudsak om Bunny Wailers solomaterial och spänner över flera decennier. Det är faktiskt först på slutet som han spelar material från tiden tillsammans med Bob Marley. Kanske går en och annan hem med svikna förväntningar. Själv tyckte jag att det var rätt val att fokusera på den egna skattkistan. Bob Marley-nostalgikerna fick sitt på förra årets konsert, då han vek nästan en timme åt låtar som inte var hans egna.

Ojämnt med bröderna Morgan

Morgan Heritage är en av sena 90-talets och tidiga 2000-talets bästa reggaegrupper. Nu är syskongruppen – som vissa jämfört med Jackson 5 – pausad. Istället fokuserar medlemmarna på soloprojekt. Bäst har det gått för Peetah och Gramps Morgan som gästar Uppsala Reggae Festival under fredagskvällen.

Konserten är indelad i tre delar – en med material från Morgan Heritage, en med låtar från Peetah och en med material från Gramps. Bäst blir det när syskonen ger sig på det gemensamma materialet och sämst när Gramps tar mikrofonen och sjunger låtar från fjolårets sirapskladdiga solodebut Two Sides of My Heart. Killen sjunger mössan av de flesta, men för min del är det för mycket ballader och tändare i luften.

Peetah har stark närvaro, härlig energi och sjunger som en ung Stevie Wonder. Konserten hade dock tjänat rejält på att ha en livekör istället för en förinspelad. Dessutom verkar knappt någon i publiken hört låtarna han spelar. Avslutande Save the World har också på tok för mycket Bonokomplex för att kunna tas på allvar.

Tiden har stått stilla för Abyssinians

The Abyssinians är en av reggaehistoriens främsta reggaegrupper med mängder av vackra låtar på meritlistan. De är mest kända för Satta Massagana, som spelades in redan 1968, säkert många år innan stora delar av publiken på Uppsala Reggae Festival ens var påtänkta.

Den här kvällen är det som att tiden stått stilla. Originaltrion kliver på scenen kring halv nio till tonerna av instrumentala versioner av några av deras klassiker. Och sedan kör de på i en timme tillsammans med det unga bandet, som glädjande nog bland annat består av saxofonist och trombonist – inga plastiga syntar här inte.

Under konserten hinner gubbarna riva av det ena guldkornet efter det andra, bland annat Declaration of Rights med sin elaka orgelslinga, allsångsvänliga Abendigo samt Y Mas Gan i en tung förlängd version. Rösterna sitter precis där de ska. Likaså de nästan perfekta harmonierna.

De petar naturligtvis också in signaturmelodin Satta Massagana under kvällen. Publiken bjuds faktiskt på hela tre versioner. Det är dock den avslutande som är klart bäst. Den genomförs i en uppemot tio minuter lång version där farbröderna som avslutning slår sig ner vid varsin congotrumma. Slagverksorgien ackompanjeras endast av en malande bas och de där rytmerna ekar fortfarande tydligt i huvudet.

Midnite saknar energi

Midnite är några av reggaens största frontfigurer från Jungfruöarna och har släppt uppemot 40 plattor sedan debuten i slutet av förra seklet.

Nu står de på scenen på Uppsala Reggae Festival för andra gången och har klivit från tältscenen till stora scenen.

De fem musikerna samt frontmannen och sångaren Vaughn Benjamin går på scenen tio i sju. Det är tio minuter innan utsatt tid, vilket innebär att det är pinsamt glest i publiken. Det blir aldrig trångt, faktiskt inte ens framför scenen där entusiasterna befinner sig.

Och tyvärr lyckas inte ens hardcore fansen få igång Midnite. Gruppen saknar energi och det mesta verkar gå på rutin. Framför allt för Vaughn Benjamin, som lika gärna kunnat sitta i bilen och sjunga. Han är sin bubbla och gör sin grej utan att ha någon form av publikkontakt.

Midnite envisas också med att spela hela låtar, vilket blir en smula problematiskt när vissa monotona alster är nära åtta minuter långa. Det gör att jag snabbt tappar intresse, och framför scenen tunnas det ut allt eftersom.

Jag hade höga förväntningar på Midnite. Kanske för höga. Alldeles oavsett det så var det här en konsert som saknade humor, vitalitet och, framför allt, energi.

Erik Magni

Labyrint och I Mosa

Labyrint ägde tältet under fredagen.

Tältet startade visserligen med soundsystem sent på torsdagsnatten. Men det var först i dag som det blev full fart med musik både på stora scenen och tältscenen. Först ut i tältet i dag var I Mosa från Chile. Trots att han hade speltiden emot sig så fick han både hyggligt med publik och hygglig respons. I Mosa gör spelningar i Sverige lite då och då, nu fick han chansen att visa upp sig för en större publik. Det blev som sagt rätt bra respons, men då bloggen är för dåligt inlyssnad så blir det ingen regelrätt recension.

Tvåa i tältet på fredagskvällen var Labyrint. Trots att hiphop/reggaekollektivet tävlade med jättarna Midnite om uppmärksamheten så var tältet väldigt välfyllt. Framför scen stod uppskattningsvis 200 hängivna fans som sjöng med i låtarna, tjejer som skrek när Jacco förde befälet. Det blev en mycket positiv överraskning att genomslaget blev så stort för Uppsalastadsdelen Gottsundas hjältar. Bloggen fastnade lite för länge på Midnite-konserten för att få hela Labyrint-spelningen, något jag ångrar. Labyrint, största positiva överraskningen hittills under festivalen.

I Mosa

Festivalfredagen igång!

Slag Från Hjärtat var först ut på Uppsala Reggae Festival under fredagen. Det märks tydligt att helgen är här, det var mer publik vid stora scenen kl 17 i dag jämfört med i går. Det kan vi nog också tillskriva Slag Från Hjärtat som har sina fans. Min oro när bandets debutskiva släpptes i vintras, nämligen att de tre sångarna inte skulle hantera tonarterna, blev både bekräftad och dementerad. Det var framför allt låtarna där Ras Udo sjöng som det lät mest tonsäkert. I övrigt en mycket bra spelning med bandet, som fick god respons från publiken. Slag Från Hjärtat propagerade verkligen för kärlek, och de var det mest lämpade att spela innan fredsmanifestationen som hölls på området, till minne av atombomben över Hiroshima strax efter spelningen.


Bäst stämning tycker jag det blev under låtarna Steg för steg, Lägg ner ditt vapen och den avslutande Han är. Precis som när jag recenserade debutskivan måste jag plussa för saxofonisten Colin Dyall. Han gjorde ett jazzigt solo som var enormt svängigt.

Misty In Roots

Den svenska delen av festivaltorsdagen tog slut med Kalle Baah. Därefter klev britterna Misty in Roots upp. Ett band som har en speciell anknytning till Uppsala och festivalen. Festivalens grundare Yared Tekeste träffade bandet på en spelning i Uppsala 1979. Han blev sedemera anlitad av gruppen och det var hans första uppdrag som bokare i branschen. Yared själv presenterade bandet från stora scenen.

Misty har spelat på festivalen förut, men när det i år är dags för 10-årsjubileet tror jag bandet var självskrivet.

Åttamannabandet bjöd på en mycket tajt show, stämningen kändes nästan ända bak till där jag stod. Det märks att bandet har sin dryga 30 år i branschen.

Bästa låtar: Ghetto Of The City, Wandering Wanderer och Cover Up

Nu återstår Gentleman på stora scenen och så festivalveteranerna i Meditative Sounds med Kenny Knots som gäst på tältscenen.

Temperaturen höjs med Kalle Baah

Det tog några timmar in på torsdagen, men när veteranerna Kalle Baah klev på stora scenen så höjdes temperaturen avsevärt. Folk lämnade sina tält, sina bakluckor på parkeringen, matserveringarna och stegade bort till scenen. Det var ett helt annat tryck än tidigare under eftermiddagen/kvällen. Bloggens ambition att leverera en komplett spellista föll, eftersom folk har den trevliga vanan att vilja säga hej och mingla med redaktören. Konserten innehöll i alla fall Vakande ögon, Vargarna väntar, Vilda vindar, Små svarta änglar och Totalhaverera tidigt in i spelningen. När bandet kom fram till You Are My Angel höjdes stämningen ytterligare ett snäpp. Bandet hann också med att bjuda på två covers, Bend Down Low (av Bob Marley) och 54-46 That's My Number (Toots & The Maytals). Högst stämning och tryck i publiken blev det efter inropet efter hiten Ugly Girls. Då körde bandet Starka strömmar och så avslutade man med 54-46 i olika tempon. Högt betyg till Kalle Baahs jämna, höga kvalitet som lyfte under extranumren.

Bästa låtar: Starka strömmar, You Are My Angel.