Mättande buffé

De senaste tre åren har Internal Dread spelat in och producerat andra. Nu har han lockat fram tonerna ur sin melodica och bestämt sig för att göra en soloplatta igen, senaste gången var med Party Time/Dub Time (2006). Mig veterligen är det här Sveriges första helt instrumentala reggaeplattor. Förstås blev det två på en gång, en som heter Melodica Buffet och så dubmixar på alla låtar, Dub Buffet.

Det börjar stabilt men det är först på sjätte spåret som mitt intresse ökar över medel. Låten Chow Mein levererar sköna gitarrljud och en skön melodislinga. Att se snön yra utanför fönstret och samtidigt njuta av dessa välljudande toner får en att längta till, säg, en varmare plats och en varmare tid. Här ligger också några sköna klockaktiga ljud.

Härifrån fortsätter det på hög nivå. Låten Hamburguesa del Pollo har en exotisk instrumentering, här hörs nämligen ett stränginstrument, troligen mandolin, som ett mycket skönt inslag. Min favoritlåt är Shish kebab, som låter lika orientalisk bitvis som kebaben en gång var. Här finns den mest smittsamma melodislingan från melodican och mandolinen hörs även här. Behöver jag säga att dubversionen, Dub kebab, också är minst lika skön? Melodican är lite avskalad, basen upplyft, karaktäristiska Internal Dread-effekterna är där i dubben. Det är inte det mest skruvade som han gjort men det är superb dub, i mina öron.

Meze med sin synthgitarr som varvas snyggt med melodican är också mycket bra. Av dubspåren sticker Dub Thali ut. Skivan Melodica Buffet växer alltså halvvägs in. Dub Buffet är förstås också mycket bra, men faktum är att hittills har Melodica Buffet snurrat flitigast.

Vågar experimentera
Det är upplyftande att höra att en veteran som Internal Dread fortfarande experimenterar med ljudbilden. Reggae kan vara så mycket mer än ordinarie gitarr, bas, trummor, synth och ibland en melodica. De för reggaen mer exotiska stränginstrumenten på skivan står Lennart "Lelle" Wastesson (LionDub) för. Smaka bara på dobro, banjo, mandolin, bouzoki och glissentar. Wastesson är också den som skrivit låtarna. Internal bidrar med en flexatone och den lite mindre bomba-trumman. Kul också att Brynn Settels (som spelat på de klassiska Peps-plattorna från 1970-talet och i Dag Vag) medverkar på skivorna.

Musiken håller mycket hög klass, men precis som med buffé är det lätt att äta för mycket, att få mer än man behöver. Den här buffén gör mig mätt, det är mycket att ta in 28 låtar i ett skivsläpp. Gör en tapas av det, portionera ut låtarna väl när du lyssnar. Plocka sex-sju åt gången, annars är risken att materialet flyter ihop. Det är nackdelen med helt instrumentala skivor. Sång lättar upp. Kanske är det också en vanesak?

Jag hoppas att fler vågar ta vid, att släppa helt instrumentala reggaeplattor i Sverige. Reggae handlar inte bara om religion, politiska texter eller rätten att röka på (som många verkar tycka är viktig). Det kan lika gärna handla om vackra, berörande, instrumentala låtar som får en att fly vinterstormens Sverige och längta till resten av världen.