Rakt in i hjärtat

Det spretar, det är bångstyrigt. Det är många stilar som ska samsas men jäklar vad det svänger! Slag Från Hjärtat verkar vara en demokratiskt styrd grupp, alla ska få tycka till. Därför får vi på det självbetitlade debutalbumet höra traditionell roots reggae, nyahbinghi, tonsäker sång, mindre tonsäker sång, sång på svenska, engelska, spanska och afrikansk ökenblues. Bland mycket annat. Spretigheten är albumets styrka och på vissa punkter dess svaghet.

Jag blir alldeles varm i kroppen av budskapet i låten Afrika. Det är klassisk roots reggae blandat med instrumentet guembri, en slags luta som används i gnawa-musiken, som sätter den behagliga musiken och så texten i sann rasta-anda om alla människors lika värde och att vi alla en gång härstammade från Afrika, oavsett hudfärg. En annan höjdare är den sedan tidigare kända låten Ge & Få. Låten fick en video under 2009 men har redan tidigare spelats live av bandet i flera år.

Äntligen nyahbinghi
Mitt tredje positiva låtval blir Nyahbinghi. Här är det sång på engelska, och jag får sådana sköna Ras Michael-vibbar att jag ska leta upp min Trojan-box med nyahbinghi-låtar på. Jag är oerhört svag för den långsamma, meditativa nyahbinghin och önskar att fler artister skulle våga sig på den. Vill minnas att Nazarenes gjort någon låt och att Peps Persson gjort något försök men annars är det mycket tunnsått med den sanna, spirituella reggaen i Sverige.

En sak har jag svårt att förstå. Varför lägger bandet sången så högt när inte alla sångare klarar av tonerna? Sången borde anpassats efter förmågan mer än vad som gjorts. Det kan bli problem att framföra låtarna live om det redan på skiva är svårt. Mot slutet kommer samma låt i tre versioner; på svenska, spanska och engelska. Jag förstår att man vill bredda sig mot en större publik med vissa låtar, men det blir lite tjatigt att höra samma rytm på tre spår i rad, fastän det är olika sångare och olika språk. Det här är ingen singel utan ett album.

Ett extra plus vill jag ge till blåssektionen i Slag Från Hjärtat. Den består endast av en person: Colin Dyall. Som han hanterar saxofon, trumpet och trombon! Han är en stor anledning till svänget på flera låtar.

2010 - bäst hittills?
Se bortom den ibland lite svaga sånginsatsen. Lyssna istället på texterna, lyssna på rytmerna. Känn in denna sköna mixen av musikaliska stilar och språk. Jag blir uppriktigt glad, rörd och lycklig av den här skivan.

Redan har 2010 gett oss fyra utmärkta album (Internal Dread, Mysticman och Robert Athill är de övriga) att lyssna på. Jag tror på allvar att 2010 blir tidernas starkaste reggaeår i Sverige.