Till sist: Bokrecensionen!

Det har tagit sina goda månader men nu har Sverige-Jamaica: tur & retur plöjts igenom av bloggens kritiska ögon. Redaktören har lättare för att ta sig igenom skivor än böcker men nu till kärnfrågan. Hur bra är Kristian Lönners bok om svensk reggae, den första i sitt slag?

Man kan läsa boken med olika ögon. Jag har valt två sätt. Dels med den nyfikne men relativt okunnige novisens ögon, dels med den insattes ögon. Vem får ut vad av boken?

Som många före mig redan skrivit om boken så tar den det historiska klivet bakåt för att visa att Bob Marley var i Sverige tidigt 1970-tal för att lära svenskar att spela reggae. Då var Marley själv totalt okänd i landet och han hamnade i Stockholmsförorten Nockeby och bodde i ett pannrum. Bara det är en anekdot värd att läsa. Gitarristen Janne Schaffer var en av de första som provade på reggaen, står att läsa i boken. Man får också veta att trummispionjären Bosse Skoglund låste in sig i en lada för att lära sig spela baktakt. Sköna skrönor och historier från svenska reggaens historieskrivare, veteranerna som varit reggaen trogen i snart 40 år.

Boken benar upp svensk reggaes faser i tre: pionjärtiden, andra vågen under 1990-talet där Papa Dee var den dominerande artisten och så tredje vågen som drog igång i början på 00-talet med bland annat Svenska Akademiens genombrott. Det är slående hur professionell scenen har blivit med åren, men också hur en del figurer varit med i princip sedan starten. Författaren Kristian Lönner tar oss med hem till Peps, till Rub A Dub-studion i Stockholm, besöker festivaler och lägenheter. Det är sannerligen ett pionjärjobb även av författaren, men här känner jag som reggaenörd att boken bara skrapar på ytan. Jag vill ha en ännu bredare kartläggning, ännu mer personliga intervjuer, längre intervjusjok. Om jag däremot tar på mig novisglasögonen så får jag tillräckligt för att få grunden och att ta mig vidare till nutid.

Det är den modernare delen av boken som är bäst. Det kan bero på att artisterna och producenterna som berättar minns lättare, det kan bero på att författaren själv upplever den nutida scenen. Det är texterna om Governor Andy, Syster Sol och Livelihood, Marcus Berg, Svenska Akademien och Million Stylez som lever mest. Där, i bokens slutskede får vi också en kortare skola i rastafarianismens historia. Mycket är känt sedan tidigare för den insatte, men för nykomlingen blir det något av en ABC till att tolka en mängd jamaicanska artisters budskap.

Slutsatser: boken är förstås intressant, inte bara för den inbitne fanatikern av reggae utan också för de nya i genren. Men boken hade gärna fått vara längre, mycket längre. Kanske kan den byggas ut med reviderade upplagor vartefter. Kanske skulle soundsystemscenen fått ett litet större utrymme ändå.

Fanatikern vill ha fylligare intervjuer, framför allt i historiedelen. Novisen, som vill lära sig svensk reggaes historia, kommer förhoppningsvis suga i sig många gottigheter ur de här pärmarna. Novisen behöver nog inte så mycket mer än de 216 sidor som redan finns.

Plus i kanten också för de fylliga lyssningstipsen i slutet på boken. Lycka till att hitta skivorna bara! Personligen har jag fått tips på några artister/skivor som det återstår att fylla på arkivet med. Bag of Rhythm, Iya Karna och Flimpoman står på tur.

Boken funkar bra för såväl nörden som novisen.