Gästkrönika: I gränslandet mellan det svenska och det ”svenska”

Bloggen har fått uppmuntrande ord i en tid av kaos. Till exempel skickade Björn Owen Johansson helt på frivillig bas en gästkrönika för att täcka igen de renoveringshål som bloggens redaktör går igenom. Han petar i den svenska reggaeidentiteten och frågar sig om inte scenen skulle kunna växa om vi rev ner några murar. Varsågoda!

Ibland talas det om ”den svenska reggaescenen” och dess publik. Vad är det vi menar då? Finns det en svensk reggaescen? Eller flera?

Svensk reggae kan vara ”svensk” av en massa olika skäl. Och en del svensk reggae är inte alls ”svensk.”

Låt oss bena ut några saker. Allt sedan 1970-talet har det producerats reggae i Sverige, oftast med svenska texter. Det började med Peps Persson och personerna i hans omgivning i mitten av sjuttiotalet och vaggade sedan fram i en trygg, ofta proggig, baktakt en bra bit in på åttiotalet. Den reggae som gjordes i Sverige då var, med bara några få undantag, gjord av svenskar för svenskar. Det var genreöverskridande och utan större ambitioner att efterlikna något jamaicanskt.

Ur denna scen växte i slutet av nittiotalet fram något nytt. Med artister som Chilly & Leafy, Daddy Boastin och senare Svenska Akademien moderniserades det hela och blev något nytt. Men samtidigt gammalt. Arvet från Peps Persson, de proggiga budskapen och den allmänna inställningen till allting var oföränderlig. Kapten Röd, Syster Sol, Kung Kodum och Peps Persson finns alla inom det idéhistoriska fält som jag vill kalla ”svensk reggae” med citationstecken. Det här är en egen genre, relativt unik för Sverige.

Samtidigt finns det, och har alltid funnits, en svensk reggaescen med blicken höjd lite över horisonten. Producenter och artister som siktat lite söder om Gnosjö och lyckats (eller misslyckats) utomlands. De gör svensk reggae utan citationstecken. Helt enkelt för att de råkar finnas här. Inspirationen kommer inte ifrån Peps Persson eller Chilly & Leafy utan från Jamaica och/eller Storbritannien.

Här är det lätt att ta enkla exempel som Million Stylez och Joey Fever. Men även bland producenter finns det en mängd internationella framgångar som vi lätt glömmer bort. Hi-Score producerade tre rytmer under 00-talet som alla fick internationell uppmärksamhet, och i ett fall – Roots Tonic – rent av blev en enorm framgång. Majestic Vibes-rytmen från Pleasure Beat är ett annat och modernare exempel. Och ännu tidigare var KBC med Mastah L vid mixerbordet mycket aktiva på den internationella scenen med ett flertal rytmer.

Bland producenter är dock inte uppdelningen lika stor mellan svensk reggae och ”svensk reggae”. Göteborgsproducenten Partillo hade inga problem med att gå från trummis i USCB Allstars till att producera för internationella dancehallstjärnor. Mastah L kunde utan existentiell kris spela klaviatur i Roots Circus på kvällarna och producera spår med Sizzla på dagarna.

I publikleden är det dock lite knepigare. Även om Million Stylez, Joey Fever och Serengeti har ett hyfsat stöd i sin hemmapublik är det alltid (eller oftast i alla fall) längre köer till Kapten Röds, Kultirations och Syster Sols spelningar. De har å andra sidan en, internationellt sett, betydligt mindre publik.

Det är sällan man ser samma personer på en spelning med Kultiration som på en soundsystem-show med valfri jamaicansk dancehallartist. Där finns en beklaglig gräns mellan det svenska och det ”svenska.” Personligen tror jag att det svenska reggaeklimatet skulle må gott av en större uppblandning. Av att publiken inte var så noga med gränser och vågade prova något nytt emellanåt. Men är det önskvärt? Möjligt? Jag vet inte. Kanske är dessa två världar relativt oförenliga i den genomsnittlige svenske reggaekonsumentens öron. Ett är i alla fall säkert: med mindre genremässiga gränsdragningar skulle publiken kunna bli större. Mycket större.

Vid sidan av allt detta finns det ytterligare en genre, den som producerar och konsumerar UK Roots. Den lever ett alldeles eget liv, vitt skild från både svensk reggae och ”svensk reggae”. Men det är en helt annat historia.

Björn Owen Johansson