Jag brukar sällan bry mig om vad Fredrik Virtanen tycker, tänker och skriver men i går snubblade jag in på hans senaste krönika i Aftonbladet. Den handlar om den sure svensken. Han skriver bland annat följande:
"Kent är Sveriges suraste band, Winnerbäck är Sveriges suraste artist, Lena PH är drottning sur. Och de är störst. Vi svenskar älskar surt. Sedan i förrgår delar jag in artister i glada och sura. Inget mer. Det får räcka. Livet är alltför komplicerat för finlir."
Virtanen gör därefter en lång uppräkning över sura eller glada artister. Först skrattade jag åt krönikan för att den faktiskt var rolig. Några timmar senare började jag reflektera över vad den säger om svenskens förhållande till reggae. Och då kom jag på det: svensken är generellt sett för sur för att gilla reggae! Därför heter det att "det ska vara reggae på sommaren". Vad händer med svensken då? Jo, då är svensken glad. Resterande månader av året går svensken och surar och lyssnar på Kent, Lars Winnerbäck och Ulf Lundell. På grund av svenskens surhet kommer reggaen aldrig bli lika stor som popen eller rocken fastän den egentligen är bättre. Sade han surt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar