 |
| Höga toppar men en del djupa dalar med Misty in Roots. Foto: Stefan Gunnarsson/Reggaefoto.se |
Det var svårt att recensera konserter i realtid, upptäckte jag i går. Därför tänkte jag bjuda på en efterhandskommentar istället, lite sammanfattande av torsdagskvällen. Känslan är att Kalle Baah bjöd på en jämnaste, och bästa, spelningen av alla fram till midnatt. Hur Gentleman och Meditative Sounds var kan jag inte tycka något om då jag gick hem innan deras respektive uppträdanden.
Kalle Baah höll som sagt en jämn och hög kvalitet, där det lyfte till ännu högre höjder i extranumren. Brittiska Misty In Roots hade sina riktigt höga toppar men det kändes lite oengagerat bitvis, som att de inte nådde fram till publiken. Varför det blev så har jag inte kunnat komma fram till. Det är sällan man ser folk droppa av från spelningarna vid stora scenen, men så var det under Misty In Roots.
Bland de mindre akterna, Roots By Nature, Skansen och Amsiebrown & The Awakening Band så känns det som jämnt reggaeskägg mellan Roots By Nature och Skansen. Det känns ändå som att Skansen var det band som stack ut av dem med sina glada ska-covers och häftiga energi. Roots By Nature var bra och, som jag skrev redan i går, de förtjänade en större publik än vad de fick. Men någon måste börja festivalen, och det känns självklart att sätta någon av de okända, svenska akterna där.
Amsiebrowns spelning var så kort, och förhållandevis anonym, att jag inte fick något grepp om den, tyvärr. Det var den artist jag var mest nyfiken på, men missade första tio minuterna då jag satt och skrev, och sedan höll spelningen bara på i 20 minuter till. Men när det finns fler låtar i bagaget, som folk dessutom hört och känner till, så kommer Amsiebrown ta flera steg framåt. Talangen finns där helt klart.
Skansen har spelglädjen och kunnandet men behöver eget material för att så småningom komma ur cover-låtarna. Den enda egna låten som bandet spelade imponerade inte på mig, men det var i jämförelse med de ska-klassiker de spelade i övrigt.
Nu börjar det märkas att man inte hinner med alla artister hela tiden. Uppsalaveteranerna Natural Way hann bloggen inte se mer än några få låtar. Det var bra tryck, bra mycket mer än när Robert Athill. Ni får hålla till godo med Stefans bilder från Natural Way. Bloggen förflyttade sig till tältet istället för att se Serengeti.
The Abyssinians är en av reggaehistoriens främsta reggaegrupper med mängder av vackra låtar på meritlistan. De är mest kända för Satta Massagana, som spelades in redan 1968, säkert många år innan stora delar av publiken på Uppsala Reggae Festival ens var påtänkta.
Midnite är några av reggaens största frontfigurer från Jungfruöarna och har släppt uppemot 40 plattor sedan debuten i slutet av förra seklet.
Den svenska delen av festivaltorsdagen tog slut med Kalle Baah. Därefter klev britterna Misty in Roots upp. Ett band som har en speciell anknytning till Uppsala och festivalen. Festivalens grundare Yared Tekeste träffade bandet på en spelning i Uppsala 1979. Han blev sedemera anlitad av gruppen och det var hans första uppdrag som bokare i branschen. Yared själv presenterade bandet från stora scenen.
