Kalle Baah har fått en slags kultstatus i svensk reggae. Dels för att de är bra live, men också för att de har funnits länge. Det är min övertygelse. Jag har ett glapp i mitt gillande av Kalle Baah på sisådär 20 år. Jag gillar stenhårt deras singel In roots från 1982 och deras debutalbum Blacka Rasta från 1985. Jag gillar också deras album Bråda Dagar från 2006. Däremellan? Då kom det inte särskilt spännande reggae på engelska. Problemet är inte att musiken är osvängig, den är sådär 90-talsplastig i soundet som mycket annat som kom under samma årtionde i Sverige. Nej, problemet är att det finns så många andra som gjorde reggae på engelska så mycket bättre än Kalle Baah. För min personliga del hoppas jag på mer Kalle Baah på svenska framöver, det är där ni gör er bäst. För visst blir det en fortsättning? Det är det intrycket jag fått efter jubileumskonserten i Norrköping i helgen och medföljande samlingsskiva. Skivan innehåller dock tre nyskrivna låtar. På engelska.Omröstningsresultatet då? Jo, 00-talet fick 36% av rösterna. Det här var den jämnaste omröstningen hittills i bloggen.
1 kommentar:
Jag håller med redaktören, inte omröstningsresultatet. Gamla Kalle Baah var klart bättre, mycket på grund av de svenska texterna. Det kändes som om de hade mer att säga när de sjöng på svenska, helt enkelt. Nu ska man ju inte vara nån Terry Ericsson-taliban och kräva att svenska band alltid ska sjunga på svenska, men i vissa fall passar svenska helt enkelt bättre för svenska band. Reggae är ett sådant fall, tycker jag, punk likaså. Andra genrer, som t.ex. metal, twee och powerpop, passar bättre på engelska.
Skicka en kommentar