Ibland är det svårt med recensioner, framför allt när man tycker en sak om sången och en totalt motsatt sak om musiken. African Child & The Prophet Unification har precis gjort klart sin andra skiva, White Man Propaganda. African Child heter egentligen Adama Diarra, är född i Elfenbenskusten i västra Afrika, men bor sedan tio år tillbaka i Göteborg och jobbar som tidningsbud. Han har onekligen gått den hårda vägen i livet, som gatumusiker bland annat, innan han nådde Sverige.Det är inget fel på budskapet i African Childs klassiska roots reggae. Musiken låter fantastiskt, Prophet Unification måste vara ett av Sveriges tajtaste band. Men sången... Den har inte förbättrats nämnvärt sedan debuten Muslim Rastas för två år sedan. Står du som lyssnare ut med den svajiga sången så lyssna på kompbandet och kören. Det låter verkligen fantastiskt. Framför allt uppskattar jag slagverkarna (Tony McWilliams på trummor och Eduardo Nila Silva på percussion) och basisten (Tobi Fanoiki). Med risk för att ta i, men vissa stunder tänker jag The Wailers när jag lyssnar på kompet. I mina öron låter produktionen snygg och proffsig, musiken är välskriven.
Bästa spåren: White Man Propaganda, Armageddon
Skivan White Man Propaganda släpps 28 april, i samband med en spelning i Henriksberg i Göteborg. Ytterligare en spelning, 13 maj på Bodoni i Malmö, är inbokad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar