Tack och hej - Natural Way

Stefan Trepkow och Danny Rowlands lämnar scenen.

Någon gång ska man lägga av. Varför inte 2010, tänkte bandet som egentligen slutade 2003 eller ännu tidigare. Det är Uppsalas ryggrad i reggaekulturen som rest sig ur askan och återigen kastat sig in i elden. Men nu är det askan som gäller igen och bandet bjöd på ett hejdundrade trevligt kalas.

Det är sällan en recension tar sin början på köpcentret men just i dag, på Natural Ways sista dag, så sprang jag på basisten Magnus "Daddy Natural" Hjalmarsson på parkeringen vid en av de större livsmedelsaffärerna i stan. Vi hejade först lite stelt, köpte sedan gul lök båda två, strosade genom pastahyllorna och kassan för att sedan återigen mötas vid vagnsskjulet utanför. Vi hade båda bråttom därifrån men hann säga att läget var bra och att vi skulle ses till kvällen.

Fan, vissa dagar kommer man i god tid, andra gånger för sent. Trots att jag var på plats strax efter kl 21 så hörde jag bekanta toner redan vid cykelparkeringen. Efter lite administration så tog jag mig in på spelningen lagom till Natural Way bjöd på Conquer.

Jag ska inte dra till med klyschor som "så här bra har de aldrig varit" eller "de slutar på topp" därför att det här faktiskt var både första och sista gången jag såg bandet. Men av publiktätheten och -reaktionerna att döma så var det här något i hästväg. Det var rejält med folk, svettigt så in i bomben och då var det ändå inte ska-röjigt utan som sig bör roots-gungigt. Det var en mix av de som inte var födda 1982 när bandet började sin bana tillsammans och de som följt med sedan starten. Piffiga tjejerna, coola katterna, rastakillarna, hårdrockarna, ölmagarna, ja alla var där.

För dagen tio man starka Natural Way levererade verkligen ett tajt sound, och det gjorde sig bra i Katalins lagom stora lokal. Rätta mig om jag har fel, men jag tror att lokalen gör sig bra för reggae. Det var inte alltid supertajt, det var lite småtrassel med gitarren ibland, med melodican som drunknade i ljudbilden och annat men på det stora hela än helt klart värdig avslutning på 28 år med Natural Way.

Vad fick vi höra då? Det var Jah Kingdom Come, det var Run Run Run, Love Fire, Coke Locks och Three Messages. Det var också covers: Greedy Dog (av Israel Vibration), Herr Gårman (Gullan Bornemark!), Crazy Baldheads (Bob Marley) och Ain't No Sunshine (Bill Withers).

Förstås gästade den naturliga arvtagaren till Natural Way, Junior Natural. Den numera 16-åriga deejayn blir bara längre, med längre rasta och skickligare stämma. Han gästade på 3-4 låtar, och med den äran. En som verkligen imponerade sångmässigt var keyboardisten Janne Hellman som på Ain't No Sunshine sjöng med blues i rösten å det starkaste. Där smällde han ordinarie sångaren Stefan Trepkow på fingrarna.

Tack och hej, Natural Way.