Jag kommer osökt att tänka på vissa låtar av den australiensiska artisten Xavier Rudd, det är samma lugna avskalade låtar koncentrerade på att ge sången utrymme att skina. Och skiner gör den för även om hans medmusikanter är riktigt duktiga och lägger både klockrena rytmer och fina basgångar är det ändå Marcus Bergs röst som höjer denna spelningen. Det finns få sångare i Sverige som har samma kontroll över sin stämma och under denna spelningen gör han detta till fullo. Att det är lugnt och fint är dock inte bara ett plus. Under början av konserten märker man att det är en hel del folk som tröttnar och går, antagligen för att de väntat sig mer av tunggunget som Kultiration ibland bjuder på. För de som inte har något emot den här sortens musik är dock det här något i hästväg.
Mellan låtarna pratar han en hel del med publiken vilket gör att han känns mycket närmre på något vis, dessutom är snacken lika djupa och halvfilosofiska som hans texter vilket bidrar till den kärleksfulla stämning som sprider sig i publiken.
Han inleder spelningen med en ny låt och under konsertens gång kör han både nya och gamla låtar i en fin blandning och han passar också på att hinta lite om att det kan komma en nya skiva från Markendeya som han kallar sig. Han kör även ett fåtal Kultiration-låtar vilket publiken verkligen går igång på, vilket i sig är lite synd för även om Marcus och bandet gör de låtarna riktigt bra så märks det ändå att de är skrivna för en mycket större sättning och därför saknar man resten av bandet. Kort sagt är det synd att Marcus Berg inte är mer känd som soloartist, för det är hans egna låtar som verkligen bör uppskattas under den här konserten.
Sebastian Fernstedt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar