
Den här kvällen är det som att tiden stått stilla. Originaltrion kliver på scenen kring halv nio till tonerna av instrumentala versioner av några av deras klassiker. Och sedan kör de på i en timme tillsammans med det unga bandet, som glädjande nog bland annat består av saxofonist och trombonist – inga plastiga syntar här inte.
Under konserten hinner gubbarna riva av det ena guldkornet efter det andra, bland annat Declaration of Rights med sin elaka orgelslinga, allsångsvänliga Abendigo samt Y Mas Gan i en tung förlängd version. Rösterna sitter precis där de ska. Likaså de nästan perfekta harmonierna.
De petar naturligtvis också in signaturmelodin Satta Massagana under kvällen. Publiken bjuds faktiskt på hela tre versioner. Det är dock den avslutande som är klart bäst. Den genomförs i en uppemot tio minuter lång version där farbröderna som avslutning slår sig ner vid varsin congotrumma. Slagverksorgien ackompanjeras endast av en malande bas och de där rytmerna ekar fortfarande tydligt i huvudet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar